En spansk sommar

Vår nya blogg har sett dagens ljus. Ta del av den du med på lifeaswewantit.blogspot.com

Välkommen!

Kära bloggläsare!

Nu är vi sedan en längre tid (2 mån.) hemma igen. Livet har tagit oss in i universitetsstudiernas hetluft och press från ansvar. Den första tiden hemma var speciell med tanke på att vår medeltemperatur sjunkit med 25 grader bara så där. Och nu ska vi inte tala om temperaturen (jag menar, det är ju inte sommar i Spanien heller...).

Hösten har hittills bjudit oss på stora glädjeämnen: mina föräldrar har efter längre tids funderande känt att tiden var mogen för en flytt till Stockholm. De huserar numera i Västerhaninge och det är härligt att ha dem så nära. Att skälen till Alingsåsresor numera är obefintliga borde kanske kännas vemodigt, men som en man utan rötter (jag ser mig inte som göteborgare (förutom när det kommer till ordvitsarna), flodait (?) (Floda-bo kan man väl bara vara om man fysiskt bor där?) eller alingsåsare (kanske borde jag istället se mig som gangster från Bergsjön där jag är född?)(se upp för parenteserna!)) duger Stockholm alldeles utmärkt som mitt hem. Ytterligare glädjeämnen finner jag i vänner. I lördags var det bröllop för min gode vän Mikael och hans Alice. Det var inspirerande och fint från första till sista stund. Jag mindes min egen bröllopsdag och kände mig välsignad. Att få dela sina ups and downs med en kvinna som älskar mig som mest just när jag är nere är något så fint att "no one can be told what the Matrix is", man måste uppleva det själv.

Annars hägrar för stunden studier av den internationella privat- och processrätten. Spänningen är oliiidlig!

Gör en bra dag, så ses i igen!

En fråga: ska bloggen stanna kvar där den är eller ges en nyare touch? Eller kanske både och?

/Christian

Nu är vi verkligen inne på de sista dagarna. Vi har haft den sista torsdagen, fredagen, lördagen, och söndagen… Nedräkningen (om man nu höll på med sådant) skulle verkligen vara på riktigt. Medlemmarna i församlingen här frågar när vi kommer tillbaka. Bra fråga. Själva har vi inte alls tänkt på att återkomma. Visst finns det en chans att vi så gör, men det är efter vi gjort alla andra resor vi drömt om. Kanske när våra barn är så pass stora att de kan följa med på La Tomatina… Men det dröjer närmare 20 år. Då är jag 45… Sanslöst.

 

Vi känner oss redo att åka hem. Allt har sin tid, och nu vill vi åter vistas med er, kära familj och vänner. För oss står det så klart att vi tillsammans är livet – relationer, kärlek, gemenskap, mmm, precis som det ska vara. Givetvis har vi skaffat nya vänner här och jag tror att våra gamla vänner har blivit oss än mer kära.

 

En utmaning är att inte låta tiden gå utan oss. Ofta ser vi framemot att göra saker (åka på resa, eller kanske hem från utlandet) och när av-/hemresa närmar sig ställer vi oss vid sidan av livet och väntar på att tiden ska gå. För min del känner jag ett behov av att kunna landa på Skavsta springande, för att kunna fortsätta köra på och inte behöva starta upp på nytt.

 

Vi ser båda framemot att bygga nya och stärka gamla relationer när vi kommer hem, och det är något man tvingas att göra när man kommer till ett nytt ställe. Men det är svårt, för man är ju bekväm och att göra ansträngningen för att lära känna någon är ju jobbigt. För min egen del känns det som att om jag inte är villig att göra det här, varför skulle jag vara mer villig när jag är hemma. Så, för att öva på detta åkte vi i fredags kväll iväg på den middag som skulle företas i samkväm med folket från skolan. Och det var som man säger här, genialt. Vi hade en mycket trevlig stund, och jag kände mig glad. Perfekt.

 

Ur detta lär vi oss att man behöver vara villig att lägga undan sitt trötta och bekväma jag och göra en ansträngning för att man tror att det kommer bli bra. Och när ansträngningen är gjord, och till och med när den görs, så märker man att det var väl värt jobbet. Mer eller mindre alltid funkar så. Kanske bara att lägga mönstret på minnet och fortsätta använda det.

 

Ikväll ska vi iväg på nån fest-grej i Paterna. Det ska vara eldar med folk i speciella kläder. Antagligen lika spanskt och tokigt som mycket annat vi sett.

Nu har vi varit på festivalen. Tänk er stora smällare och raketer som fyras av under en dryg timme. Helst sjukt. 300 dB, minst.

 

Snart kommer vi hem. Kul va!?

För er som undrar hur det fungerar när man studerar spanska på en typisk språkskola för utlänningar kommer här mer info. Vi har lektioner 20 timmar i veckan, dvs. fyra timmar om dagen. Lektionerna har man antingen på morgonen eller på eftermiddagen. Första dagen vi kom vi en timme innan lektionerna började för att göra ett test för att se vilken nivå man ska gå i. En del var muntlig, vilket jag tyckte var bra för då kunde jag förklara lite vad jag gjort tidigare och att jag nog skulle må bra av en liten uppfräschning. För Christian var det bara att säga ungefär: Sätt mig i nybörjargruppen!

 

Under dagen har man två lärare, en de första två timmarna och en annan de sista två. I klassen är man max 10 elever. För någon vecka sen var vi bara fyra stycken eftersom många åkt hem. Omsättningen på elever är rätt hög, en del stannar bara en vecka eller två och andra en månad. (Christian leder en inbördes tävling om den som haft flest klasskamrater med 50-43.) Sen finns också de som stannar längre, som vi. Men vi har också hört att det finns en svensk tjej som varit här i åtta månader. Det känns som lite för lång tid med det här upplägget. Många av övningarna är muntliga för att man ska få öva sig på att prata, vilket är väldigt bra. Ibland skulle man dock kunna må bra av att få kötta lite grammatik.

 

I Europa finns det en standardisering för hur man benämner nivåerna: A1, A2, B1, B2 osv. I spanskan är steg B1 lite svårare än i andra eftersom man ska lära sig skillnad mellan olika imperfekt, samt subjunktiv. Därför har vi B1.1 och B1.2. Efter varje bok har man ett prov för att få byta nivå. Christian är nu på B1.1 och jag klarade nyss provet för att gå till B2.

 

Lärarna är unga spanjorer som vanligtvis pluggar lingvistik eller liknande på Universitetet. Två gånger har vi haft samma lärare (som har första timmen med den ena, och den andra timmen med den andra) och det är ett ganska kul inslag. Förra veckan hade Christian försökt förklara rövarspråket under den första timmen, varpå jag vi början av den andra förvånad får frågan om det verkligen finns. De var mäkta imponerade av mitt rövarspråk kan jag ju tala om.

I söndags blev vi inbjudna till en spansk lunch som gick av stapeln i torsdags. Medinbjudna var församlingens sex missionärer. Värdinnor var tre colombianska kvinnor i församlingen varav två är mor och dotter, och den tredje är en god vän. Kyckligen var god och stunden runt bordet var mycket angenäm. Jag och Evelina gjorde succé med några egenhändigt ihopsnickrade skämt på spanska. När missionärerna gick var vi redo att också gå, men mamman Alba bad oss stanna. Vi var lite förvånade, men den hann försvinna innan vi gick hem drygt fyra timmar senare. Jo, vi stannade så länge vilket även det var lite förvånande. Det var en skön känsla att kunna kommunicera med dem, och vad som var ännu skönare var att kunna låta någonting ta tid utan att känna ett behov av att avsluta. Ingen stress var det, och det var allra bäst.

I onsdags var de ju en stor olycka på flygplatsen Barajas i Madrid. Som sig bör har media gett den maximalt med utrymme. Många människor har förlorat hela sina familjer och sorgen är oerhörd. Gloria Estefan sa att sådana här händelser är en lektion för oss utomstående att verkligen ta vara på den tid som vi har, för vi vet inte när den tar slut. Och jag tror det är otroligt sant. Att göra idag det vi kan och behöver är sättet att leva för att inte lämna denna värld med viktiga saker ogjorde och kärleksfulla ord osagda. Just häromdagen läste jag färdigt boken ”Tuesdays with Morrie” som har en speciell plats i mitt hjärta. Den berättar om en borttynande mans sista tid och hans lärdomar. Hans mantra var en rad från poeten Auden: ”Älska varandra eller gå under” (”Love eachother or perish”). Jag älskar de orden. Och efter Mormons Bok är ovan nämnda bok den jag rekommenderar allra varmast.

Gloria Estefan. Jo, vi har jo Formel1-cirkusen här i stan. Gloria kör inte, men hon uppträdde väl igår kväll i floden och sa de visa orden om att vi bör lära av det som händer runtomkring oss. Några ord om konserten. Fram till att Gloria bjöd på en överraskning var jag rätt trött på latino-rytmerna. Överraskningen var hennes dotter, ca 14 år gammal. Man tänkte att de antagligen skulle sjunga någon duett, men tjejen tog upp en gitarr och lirade som bara den. Alice Coopers gamla hit ”School´s out!” körde de och hon solade som om hon inte gjort något annat. Det var riktigt coolt att se. Efter det satte hon sig bakom trummorna och spelade precis hur bra som helst. Jag var helt såld. Lägg på några klassiska Gloria-hits i rak fyrtakt och kvällen var gjord. Vi traskade hem genom floden och missade precis det regn som en stund senare gjorde att de resterande konserterna fick ställas in. Skönt för oss.  Skönt för klimatet, för idag har vi haft endast 25 grader och det tycker jag är att se som lyx.

För ett gäng år sedan var det några killar boendes i den lilla byn Buñol som hade ett tomatkrig. Året efter ville de hedra minnet av detta och på så här startades traditionen ”La Tomatina”. Sista onsdagen i augusti har alla som vill chansen att kasta tomater på allt och alla utan reprimander. Och i år var det massor med folk från hela världen som ville.

Innan vi lämnade Sverige för Valencia blev vi varse om att vi skulle ha chansen att uppleva tomatinan, men vi visste inte att det är en tillställning som det nästan vallfärdas till. Britter i massor och australiensare, plus ett helt gäng spanjorer och några svenskar fyllde de trånga gatorna till bredden. Det var trångt som på en rock-konsert och tjejer grät som på en pojkbandskonsert, men inte på grund av någon annan känsla än rädsla för att dö. Jo, det var så packat med folk att det blev riktigt farligt när de fem stora lastbilarna skulle fram med sina tomater. Jag och Evelina ville komma ner på huvudgatan, men vi fick helt snällt följa efter strömmen och jag kan säga att jag höll ett hårt tag om Evelina för att inte hon, och inte jag heller, skulle ramla och hamna under hela folkhopen.

Till slut kom vi ut på lugnare kullerstenar och kunde också glädjas av att två tjejer från min klass kom stapplande ur havet av folk. Tillsammans skrattade vi lite åt det hela och fann det roligt att det låg supermånga sandaler, t-shirtar, glasögon och annat på marken. Via en parallellgata till huvudgatan tog vi oss närmare torget där det var mest fart och fest och krig. Jag lämnade Evelina på vägen och tog mig upp till stridens epicentrum. Det var en spännande och ny känsla att uppleva hur tomatsås rinner nerför backen och genom mina skor och att jag rör mig mot såsens källa. Väl uppe på gatan var det bara att köra på. Leta tomater från marken och kasta på vem som helst.

Min sko, fot och vad

Nästan överallt annars är det en fördel att vara lång, men i ett tomatkrig blir man lätt ett enkelt byte och mål. Både tomater och blöta t-shirtar lyckades jag fånga med skallen. När jag lämnade Evelina hade jag min tröja på mig, men när jag kom tillbaka var den borta. Vad som hänt var att där på gatan var det ett gäng killa som började skrika ”T-SHIRT!” och några sekunder senare hade de slitit av mig min. Det var rätt kul. Världsvant kastade jag iväg tröjan längre ner på gatan och hoppades träffa någon.

Med tomatsås upp till vaderna blir man lite wild and crazy, och det är skönt att bara kunna vara barbarisk och inte bry sig om tomat i skon, örat och på resten av kroppen. Väldigt frigörande.

Vi hade av våra lärare fått tipset att vi inte skulle ha på oss sandaler, och många andra hade mått bra av det rådet, för både på marken och i luften kunde man när som helst se ett helt gäng sandaler som saknade partner. Jag kastade dock inga sandaler, för det gör ont att få en sån på sig, och inte vill man skada någon.

Det är inte ofta man får vara så här tokig. Jag tyckte det var kanon och rekommenderar ”La Tomatina” för alla äventyrslystna.

Tidigt i fredags morgon, när det fortfarande var mörkt gick vi till tåget som skulle ta oss till Barcelona. Hotellet vi bokat skulle ligga precis vid tågstationen. Vi hade fått med oss en karta i bokningsmailet och den indikerade att hotellet låg ett kvarter bort. Så vi började leta. Vi gick ett varv eller två runt kvarteren. När vi till slut frågade på ett annat hotell, berättade receptionisten att hotellet i fråga låg PÅ stationen. Så det var bara att återvända till utgångspunkten.  Första utflykten blev till Sagrada Familia, lätt att hitta och högt upp på ”måste-se-listan”. Det var packat – med turister. Vi upplevde att det förtog mycket av stämningen och man fick trängas och knuffas och bökas istället för att njuta av Gaudís skapelser i lugn och ro. Sen var vi glada över att inte tillhöra någon av de stora grupper som åkte runt, speciellt inte den där alla hade på sig gula scarves och kepsar. Ujuj.

 

 

Vid Ramblan var det ännu fler turister. Vid några av stånden där de sålde husdjur och blommor osv. satt en lapp där de bad turisterna att visa respekt för deras 150-åriga historia av kommers vid Ramblan. De la också till att allt hade varit bra innan vi (turisterna – tyvärr är vi inte bättre än resten av packet antar vi) kom dit. Kan dock förstå att de störs.

I fredags tog vi oss till Parc Güell, ytterligare en av Gaudis kreationer. Återigen hade vi sällskap av medturister i mängder. Det var knappt att man kunde se skulpturerna. Men vi njöt ändå av fin utsikt över Barcelona och en kille som spelade jazzklassiker på saxofon. 

På rekommendation från Yasmine var nästa stopp Picassomuseet. Hon hade berättat att det var först där hon förstått vilken stor konstnär han var och vilken talang han hade. Vi kom till samma insikt.

På lördagen var det dags för något mer fysiskt – Barcelona FCs hemmaplan Camp Nou. Vi hade hoppats på att få ta hela touren runt arenan, men eftersom det var matchdag fick man bara gå till museet. Till vår överraskning och stora förtjusning visade det sig sen att de en stund senare öppnade in till arenan från museet för att man skulle få gå ut och titta. En av de mest imponerande idrottsanläggningar vi stött på. Med hjälp av stolarna stod det skrivet: Barcelona FC – mer än en klubb.
 

 

 

 

Innan det var dags för hemresa åkte vi tillbaka till Picassomuseet för att köpa en kopia av den målning som föll Christian mest på läppen, nämligen en av Picassos tolkningar av Velasquez storverk ”Las Meninas”. Vi såg den på El Prado och har hört att den är en av den spanska konstens viktigaste verk, men vi hade inte förstått att den var så viktig att Picasso beslutat sig för att göra en studie av den på fyrtiotalet tavlor. Håll till godo.

 

 

Tänka sig att vi skulle behöva åka till Valencia för att se något av Ingmar Bergman. Och att det sen skedde i fria luften var en stor bonus.

Varje augusti anordnas det en filmfestival här i floden som är en park. Tillsammans med några svenskor från skolan gick vi förra måndagen för att se Bergmans insegel. Och det var kul. Speciellt som det var originalspråk och som svensk kan man ju lite lättare förstå de roligheter som det bjuds på. Filmen var helt ok, men den fick mig att tänka på en film jag gjorde med två klasskamrater när jag gick i åttan... Inte bara på idrottsarenorna springs det snabbare och hoppas högre...

Denna vecka av naturvetenskap började med att jag på nära håll fick uppleva ett virus, nämligen på läppen i form av ett munsår. Läppen svullnade rejält, och Christian kallade mig trasdocka. Nu har det lugnat ner sig avsevärt och jag tänker inte lägga mer tid på det…

I onsdags begav vi oss till den botaniska trädgården. Där fanns det alla möjliga sorters växter. Det som imponerade mest på oss var nog de många olika kaktusarna som fanns. Den här bilden är följaktligen dedikerad till Joel.



I fredags var det ju OS invigning. Då bestämde sig Maria för att ställa till med paella-fest. Så hon bjöd oss och de andra tjejerna (vi har haft en italienska här i två veckor också) på Paella samtidigt som vi förundrat kollade på invigningen. Vilka kineser alltså! Man kan inte annat än beundra dem för spektaklet och den disciplin som krävts. Imponerande!

 

Vi bestämde att den här helgen skulle bli helgen då vi gjorde Ciudad de las Artes y las Ciencias. Så vi började i fredags med att gå på L´Hemisferic som är Valencias motsvarighet till Cosmonova. Där såg vi en häftig film om Alperna som gjorde sig utmärkt i IMAX formatet. I lördags var det dags för L’Oceanografic. De hade alla möjliga typer av fiskar. Vi var på ett liknande akvarie-ställe i Shanghai där vi dock kände oss aningens besvikna. Det som saknades var de stora djuren tror jag. Här fanns det fler av den storten; delfiner, sälar och valrossar. Delfinshowen såg vi två gånger eftersom jag tyckte att det var lika bra att passa på. Man vet ju inte när man får möjligheten igen. Riktigt häftigt att se samspelet mellan tränare och delfiner och delfinerna emellan. I följande videoklipp får ni se vad Christian tyckte om sälarna.



Här filmar Christian utan att jag vet om det och vi diskuterar skillnaderna mellan Shanghais akvarium och Valencias. Marint finlir!

 

Vi avslutade lite lugnt på söndagen med vetenskapsmuseet där vi fick lära oss om superkrafter, kvinnokroppen och DNA. De hade också några burar med ägg i så att man kunde se när kycklingar kläcktes. Kändes lite konstigt, de borde ju vara med hönorna. Samtidigt måste jag säga att det var väldigt intressant att se de små liven. Pip!
 

Rätt hastigt och lustigt blev det bestämt att vi skulle åka till Madrid. Syftet var tvudelat. Dels att besöka templet som finns där och dels för att se staden. Kyrkans tempel, där vi vigdes för evigt, finns i många delar av världen, och det känns som, precis som med kyrkan, att komma hem. Det var väldigt vackert i solnedgången när vi kom. Eftersom vi bokat rum på templets vandrarhem rätt sent sov vi i olika rum. När jag kom in var mina tre rumskamrater, medelålders/äldre kvinnor, där och blev rätt förvånade. De började prata och jag förstod precis ingenting. Kom de från Ryssland? De verkade inte förstå vad jag sa heller, varken på spanska eller på engelska. Till slut fick jag fram att de var från Portugal. Långsamt kunde vi prata på portugisiska respektive spanska och förstå varandra, men det var inte helt lätt kan jag säga. De var trevliga dock. Men jag måste säga att portugisiska känns som spanska, fast på ryska.


Vår heldag på stan tillbringades på El Prado - det kända konstmuseet, det kungliga slottet och på Madrids 35-gradiga gator. Själva centrum med alla turistattraktioner är ganska litet så man kan gå runt. El Prado var rätt intressant, men lite gammalt. Missen vi gjorde därefter på hungriga magar var att gå till en restaurang nära museet. Kort sagt var det lite dyrare, lite äckligare. Synd. Dock var det roligt att jag fick agera tolk mellan de spanska servitörerna och en italiensk dam om ville ha en sallad med bara tomat och sallad (ensalati (ita) = sallad = letchuga (spa)). Det uppstår ibland vissa svårigheter med språk som är så lika. I skolan har italienarna ganska lätt för sig. Samtidigt kan man luras ibland, man tror att de pratar bra och snabb spanska som man inte hänger med på. Men egentligen är det bara italienska.



Vi tyckte bättre om Museo Reina Sofia som vi besökte på lördagen. Där fanns det Picasso, Miró och Dalí. Den största attraktionen var Picassos ”Guernica” som Christian gärna ville se. Den var imponerande. Intressant var också att se de olika stadierna som målningen genomgick. För att komma till museet var det lite… otympligt. Vi tog tunnelbanan till Atotcha (som var den station där terrorattackerna den 11 mars 2004 slog till som hårdast). När vi kom upp skulle den ligga på någon sida av en stor rondell. Jag såg en ståtlig byggnad på andra sidan och frågade för säkerhets skull en man om det var Reina Sofia, varpå han svarade jakande. Vi tog oss över till andra sidan bara för att se att det var ”Ministerio de Agricultura”. Museet var på andra sidan, den sidan vi varit på först. Vi gick dit, upp för trapporna och var på väg in. Jaha måste vi gå runt till andra sidan? Vi hade väskor med oss som bara kunde förvaras vid den andra ingången. Puh!


Man kan förstå att Madrid är huvudstaden. Den hade lite mer pondus, stompa och ståt. Vi kände oss dock återigen tacksamma för att få återvända till Valencia, där vi känner oss mer hemma. Turism är i sig ingenting som känns särskilt lockande för oss. Självklart finns det mycket intressant att se. Men mycket är samma vart man än åker. Då är det roligare att tillbringa längre tid på en plats för att verkligen lära känna staden, utanför turismen, som här i Valencia.

Hej igen kära bloggläsare! Vi tycker det är jättekul att ni vill dela vår Spanien-sommar med oss. Det är ett privilegium att veta att ni finns. Vår önskan är att ge er valuta för den tid som ni ger vårt bloggande och vi hoppas att ni trivs. Eftersom det var längesen vi skrev något nytt kanske ni är jättenyfnikna på vad vi håller hus och på med.

Fredagen som gick var trevlig – och nästan vår senaste kväll hittills i Valencia. Eftersom vi var uppe i slutspurten av den årliga juli-festen fanns det många saker man kunde göra över hela stan. Vi bestämde oss för en rock-grej i en park vi tidigare besökt. Det visade sig vara en semifinal i musik för ungdomar. Tre band skulle uppträda, men vi gick kort efter det andra börjat bröla. Men, vi var nöjda, för det första bandet (Black Mamba) var riktigt sköna. Trummis, gitarrist, basist, sångerska och en kille på sax, flöjt och rap. Det var en riktigt skön mix när de funkade/rockade loss. Kolla in själva: http://www.myspace.com/blackmambaweb

Vi gick efter detta söderut längs den torra floden för att komma till ännu en konsert. Min lärare hade rekommenderat denna akt, och vi satsade. Den började med spanska mått mätt tidigt vid halv ett. Pappa, det var värdelöst ljud. Till och med värre än musiken i sig, och därför gick vi tidigt. Det blev helt enkelt för många minus, och ska man lägga sina trumhinnor att offras på något altare ska det vara ”the altar of freakin´good music”.

Inte förrän halv två kom vi i säng, och dagen efter var vi rörande överens om att det är helt meningslöst att ränna omkring så där. Antingen är det vi som är klena och inte gjorda för ett sådant liv, eller så stannar de andra aldrig upp och känner sig som hundra år gamla. Jag känner mig i alla fall väldigt nöjd med att inte behöva uppleva allt som ändå inte gör någon mer verkan än att den tar min tid. Efter att ha vaknat sent i lördags gick vi iväg till den stora marknaden här i stan. Sjukt stort med mer kött, fisk, frukt och grönt än vad ett folk kan äta (om de inte är väldigt hungriga). Allt färskt och av bästa kvalitet. Och därför också lite dyrare. Vi nöjde oss med lite lax och majskolvar till söndagsmiddagen. Vi tänker återvända någon gång, för det var riktigt kul att se alltihop.

På stranden tillbringade vi sedan några timmar. Därifrån åkte vi direkt till Medeltidsmarknaden som stationerat sig bredvid det ambulerande nöjesfältet. Vi hade kvällen innan tagit vägen förbi den när vi gick till konserten som var kass, och vi tänkte festa till med lite medeltidskäk. Vi beställde ett stort revbensspjäll med lite smarrig potatis. Det var gott. På klassiskt medeltidsstuk åt vi med händer och torkade oss om munnen med ärmen och petade tänderna med knivarna. Om det inte var för pariserhjulet (la noria) som blinkade i bakgrunden kändes det som 1567 igen. Sicka tider.

Söndagen var trevlig. Våra vänner från församlingen har flyttat därifrån, men inte gråter vi, för vi har flera kvar (kanske inte i samma ålder, men de är goa). Laxen smakade superbt med potatis, grekisk sallad och majskolv. Bättre kan det inte bli. Jag hade dock inte klagat på citronpeppar…

En stor parad med ekipage av alla dess slag + publik + tokiga valencianer + hela högar med blommar = Batalla de flores (Blombatalj/krig). Först visade ekipagen upp sig, sen blev de preparerade med blommar för att sen kasta blommor på varandra och publik. Det var kul att se, men inte mycket mer. Det känns som de har väldans massa traditioner här som de håller väldigt hårt i. I Sverige däremot försöker vi skapa traditioner, men allt går om intet på grund av för dålig ekonomi.

Och igår var vi i skolan som vanligt, jag sprang i floden, och Evelina lagade smarrig kycklingmat. Smarremums.

Under hela andra halvan av juli har Valencia tjurfäktningar. Varje kväll tävlar tre matadorer genom att döda två tjurar var. Vi hade rekommenderats ett par matadorer som skulle vara bra, men när det hela var över var det den tredje som var den bästa.



Vi värmde upp kvällen genom att gå till Tjurfäktningsmuseet, vilken gav en bra baskunskap om det vi hade att vänta oss. Vi lärde oss bland annat att tjurfäktningen har en historia på ca 400 år och att tjurarna avlas fram speciellt för detta syfte och testas vid två års ålder om de är tillräckligt modiga. Jag skulle vilja tycka att de borde göra ett sådant test för matadorerna också. De går i och för sig en utbildning och får göra en massa prov för att till slut bli matadorer. Men faktum kvarstår att det alltid går många fler människor på varje tjur, och att tjuren redan innan den kommer in på banan fått sitt första hugg, och det känns ju inte så särskilt modigt. Vi satt och hoppades att tjurarna skulle få in en stöt för att sätta de stolta människorna på plats.

Det sägs att tjurfäktningen är en konst. Men under de första tjurarna satt vi förundrade och undrade vad det var publiken hejade på. Gjorde han något särskilt nu? Dock förstod vi när de ropade ”Matalo” – ”Döda den”. Den tredje matadoren, El Fandi, var dock bättre än de andra och vi kunde förstå varför hela publiken applåderade. Han verkade verkligen njuta av det han gjorde, sprang med tjuren, kröp på knä och struttade runt. (Väldigt mycket struttande i tjurfäktningen faktiskt, vuxna karlar…) När tjuren väl var död ställde sig alla upp, jublade och viftade med vita näsdukar, vilket symboliserar att de tyckte att det var en bra ”avlivning”. En kvinna som satt i närheten av oss sprang ner mot planen och kastade sina halsband till honom. Andra kastade hattar, några blommor. Det var rätt häftigt att uppleva.



När det hela var över och El Fandi vunnit, efter att ha dödat en till tjur på 580 kg, bars han ut av sina fans till sin minibus. Runt bussen stod en massa folk och trängdes för att få tag i de idolbilder som chauffören delade ut genom fönstret. Även här var vuxna karlar helt till sig. Så jag gav mig in i kampen och kunde lycklig promenera hem med en bild på El Fandi!

Nu sitter vi har i vardagsrummet och tittar på fotboll. Skönt med något man kan förstå, tycker Christian. Jag känner mig lite luttrad. Fotboll är nog inte så mycket mer logisk än tjurfäktning, men vi är vana vid det. Självklart har det fördelarna av att innehålla vapen som inte är värre än dobbarna på skorna och en total avsaknad av döda djur.

Jag är väldigt glad att vi gick så att vi fick uppleva det på riktigt. Jag tycker att jag lärde mig se lite av det som skiljer matador-agnarna från matador-vetet. Men jag behöver aldrig göra det igen.

PS. Ibland när matadoren skulle vara tuff och stod och utmanade tjuren blev vi inte så imponerade som vi kanske borde ha blivit. Istället började vi tänka på den här godbiten till sport: Gäddjakttjatning

Busschaufförerna här kör med flygande byten, som i Sverige antar jag (när de inte strejkar...). Det vill säga, när ett pass är slut och en ny chaffis ska in väntar bussen på denne och alla passagerare får snällt vänta. Igår hände det sig så att vi hamnade mitt i ett sådant byte. Vi satt bredvid varandra mitt emot en äldre dam som såg spansk ut. När vi stått stilla på tok för länge lutade sig Evelina fram och frågade, på spanska, damen om hon visste varför vi stod stilla (ovetandes om bytet som drog ut på tiden), varpå kvinnan svarade på tyska. Eftersom jag studerat tyska i sju år fick jag således ta över snacket, men blev snabbt varse om att min tyska är precis röten. Vi skrattade åt det, damen och jag, och avslutade konversationen, eller försöket därtill. Men så, någon halvminut senare frågade damen i sin tur en herre som stod bredvid henne varför det tog sådan tid, och det på spanska. Jag och Evelina tittade på varandra och förundrades. Det var roligt. Det hela slutade med att vi snackade lite med henne, på spanska, och det gick bra. Men hon var verkligen från Tyskland.

Ur detta kan man också inse att kunskap som man inte använder är inte kunskap, utan mer att betrakta som fakta. Och på en och en halv månad i Spanien har jag lärt mig mer spanska än jag gjorde på sju år av tyska i skolan. Skandal, eller bara så det är? Jag vet inte.

Varje söndag morgon tar vi bussen till baksidan av Mestalla-stadion (där Valencia CF spelar sina hemmamatcher) och kyrkan. Precis som i Stockholm ligger kyrkan på nedre botten av ett högre hus. Förra söndagen förstod jag för första gången mer eller mindre helt och hållet vad som sades från talarstolen. Kanske var det för att budskapet var bekant, kanske för att det är något som ligger mig varmt om hjärtat och kanske för att jag och Evelina på senare tid just känt välsignelser komma av att göra som det talades om. Talet handlade om att verkligen studera skrifterna. Jag kommer inte ihåg som sades, men jag kommer ihåg att jag kände mig väl inombords när jag tänkte på den ansträngning vi gjort på det senaste för att just studera skrifterna.

Första söndagen här firade vi vår sexmånadersdag som gifta och vi konstaterade samtidigt att här har vi all tid i världen att studera just skrifterna, något som annars lätt inte ges den tid som sig bör. Erfarenheten som vi har gjort är att studier av skrifterna och att dela med sig av de insikter man fått stärker en både personligen och som ett par. Min övertygelse om att Gud har talat genom Bibeln och Mormons bok och fortfarande talar genom en levande profet har stärkts ytterligare. Och det tackar jag för.

I Almas bok berättas det om Ammons och hans bröders tjänande bland lamaniterna. Läsandes om dem slog det mig, och oss, att man ska vara en vän och ett exempel genom att hjälpa och älska, och att däri ligger glädje för en själv och andra. Idag stötte vi på en man på cykel som vi träffat förut när vi väntade på bussen. Vi satt och pratade en stund och kunde vara varandras vänner. Det kändes mycket gott.

Evelina kommenterar: Amen.