En spansk sommar

Tidigare har jag skrivit lite om siestan och då verkat vara av uppfattningen att det inte är nåt att ha. Men skam den som inte lär sig nåt nytt. Morgonen efter mina nattliga eskapader kunde man ju tro att jag skulle vara tröttare än någonsin, men faktum är att jag var fräschare än någonsin. Det är väldigt varmt på nätterna, och värmen är klibbig som bara den vilket gör det mycket svårt att sova. Vi har en fläkt, men det hjälper bara så mycket. Trots att det inte är mycket svalare på dagarna är en längre tupplur väldigt effektiv. Tanken är således att man tar sig någon timme siesta på dagen runt tre och sedan är man uppe senare på kvällen då det är svalare att vara ute. Alltså, natten är varm för att sova, men alldeles lagom för att "göra stan". Riktigt så långt har vi inte gått än, utan vi tar det steg för steg; först ska vi behärska det här med att sova middag, och sedan blir det till att slösa tid ute på stan.

Just nu är det paus i semin mellan Ryssland och Spanien, och helt klart är att Spanien höjt sig samtidigt som de inte släpper till så mycket ytor åt de löpstarka ryssarna. Efter Rysslands kvart mot semin traskade vi hem genom tomma gator och pratade oss lyriska över den uppvisning vi fått skåda. På St. Patricks, baren där vi kollat på matchen lämnade vi efter oss ett helt gäng holländare som sett sitt landslag bli överkört. Och igår på toan på samma bar började jag snacka med en holländare som storsint erkände att ryssarna varit det bättre laget och att han nu höll på Guus Hiddink (även jag är tagen av den otroligt sympatiske och kapable holländaren som tidigare utfört mirakel med andra landslag).

Stämningen i Spanien har varit lite av skräckblandad förväntan. Ryssarna har imponerat, Spanien har inte riktigt gjort det, och slutspelsspöket har inte riktigt spökat färdigt (kanske är det som bortblåst efter ikväll). Men som alltid tror spanjorerna att de har världens bästa landslag och att det är nåt fel om de inte vinner.

Pratandes om fotboll måste jag också nämna att jag köpt min första souvenir - en fotbollströja.

Hur går det då i skolan? Jo, man tackar. Spanskan sägs ju vara ett mycket lätt språk, och klart att det underlättar när många saker går igen. Men ofta finner jag mig beklaga att det inte kan vara som i finskan, för det är ju så logiskt och lätt... (jag glömmer lätt det år av lärande som tog mig till den åsikten). Vi hade ett prov idag. För mig innebär det att jag kan visa att jag ska få gå vidare till nästa bok, och jag tror inte att det ska vara några problem. Jag börjar förstå mycket mer, och kan ibland säga nåt också, men det är lite motigt när det inte går så snabbt och jag gärna vill att det ska vara rätt också.

Spanien gjorde precis mål och bilar tutar och man hör folk skrika av glädje från intilliggande lägenheter. Jag tror mig också skönja lite fyrverkerier. Kul.

/C

I måndags var det San Juan här i Spanien. Bäst kan det beskrivas som en salig mix av midsommar, valborg och nyårsafton. Man går till stranden på den längsta dagen på året, tänder små brasor. Vid midnatt ska man i vattnet, hoppa sju gånger och önska något. Vi avstod dock detta. I klippet berättar Christian lite mer.

Veckoslutet började redan i torsdags. Jag fick höra från en klasskompis att det tydligen skulle vara en gratiskonsert i Palau des artes aka. "Rymdskeppet". I sann spansk anda skulle det börja 22.30, så vi lämnade sista halvleken mellan Tyskland och Portugal och gick dit. När vi väl kom fram var det en massa folk på gatan och de hade stängt av rondellen. Tydligen skulle vi befinna oss utomhus! Det var lite spännande eftersom vi inte hade någon aning om vad som väntade oss. Det blev ett sammandrag av Wagners opera Siegfried som för tillfället visas inuti. Man gjorde det hela genom att projicera bilder från den riktiga föreställningen på byggnadens vägg samtidigt som man hade en lyftkran som lyfte alla möjliga konstellationer av akrobatiska övningar. Vid andra tillfällen var det folk som klättrade på byggnaden i olika vinklar. Emellanåt bytte man färger på belysningen. Vilken fantasi. Den ena sången var värre än den andra i framförande. Väldigt effektfullt. Bilden nedan visar slutscenen där gubbarna först var ihopkrupna, därefter sträckte de ut sig och till sist detta:



Lördagen bjöd på en utflykt till naturreservatet La Albufera strax söder om Valencia. Vi åkte med lite folk från skolan. Satt på en oluftkonditionerad buss i köer på vägen dit. Men när vi väl var framme fick vi en tur på en båt som tuffade runt och man kunde se söta typiska stugor och en massa fåglar. Vi var väl inte överväldigade eftersom vi har så många fina sjöar i Sverige. Men det var verkligen skönt att komma ut ur stan lite grann.



Efter detta begav vi oss till katedralen och dess klocktorn El Miguelete där man får betala 2 euro för att sedan själv göra jobbet att gå upp för de ca 200 trappstegen till den totala usikten över Valencia. Med en McFlurry Fusion Oreo (mmm!) i magen begav vi oss. Kvinnan som tog bilden, som var från Abu Dhabi, hade inte vett att ta med hela våra fötter i bilden, däremot var hon väldigt trevlig. Likaså hennes kanadensiska vänner. Det är kul att bara börja prata med nya människor man stöter på och kunna berika varandras liv om bara så för en liten stund. Vi fick lära oss mer om stadsplanering eftersom en konferens rörande detta var det som förde dem till Valencia. Den manliga kanadensaren hade t.ex. varit med i planeringen för OS-byn i Vancouver 2010. För både Förenade Arabemirater och kanadensare är det intressant att se hur man i Europa har sammanfört den gamla staden med det nya, något som jag upplever att vi ser som ganska naturligt.

För första gången gjorde vi idag som romarna - vi tog en ordentlig siesta vid halv tre. Sov i en och en halv timme för att sedan inte orka göra nåt annat än vänta in middagen och kvällens osannolika kvartsfinal. Osannolik egentligen både till deltagana lag som avslutning. Kul att se dramatik på plan. Och det är sant att det inte är slut förräns det är slut.

Nu är kl halv ett och jag kan inte sova. I framtiden ska jag vara mer försiktig med hur jag tar mina siestor.

Jag vill också ta tillfället i akt och kommentera Evelinas snubbling. Även jag har råkat ut för det aktuella brunnsgallrets luriga utformning. Iallafall en gång har jag varit på vippen att stå på näsan på precis samma ställe. Men nu var det Evelina som tog det ansvaret på sig. I godan ro gick jag ju där och helt plötsligt föll någonting ner vid min sida. Jag tittar bakåt (jag hann ju ta ett steg) och ser min fru ligga/sitta på marken. Lite längre bak ser jag toffeln (som på bilden nedan) sitta lätt kaxigt i gallret (om den hade ramlat ner hade det ju varit höjden av otur så vi hade ju lite flyt ändå). Flickan som satt där såg så liten ut. Med skrapsår på knäna (på tje stäjen) och håret hängandes ner i ansiktet med glasögonen på sniskan lockade hon fram all min empati. Stackarn!

Som grädde på moset gick en äldra dam bakom oss som med osedvanlig snabbhet i tanke och tunga sa: ¡Farmacia! och pekade på det grönt blinkande korset lite längre fram till vänster som signalerar apotek. Lite tagna av situationen men med tillräcklig sinnesnärvaro för att inse att tre skrapsår och en "av-känsla" inte var något att sätta plåster gick vi vidare, i vårt inre tackandes för omtanken. Resten av vägen till skolan höll jag henne i handen, allt in the name of safety.

Vid vår skola finns det gamla medeltida universitetet. Idag fungerar det som ett bibliotek (á la Kungliga biblioteket) och utställningslokal. Igår var vi och besökte utställningen eftersom vi efter två rätt misslyckade dagar på stranden ( i tisdags glömde jag min bad-överdel) ville göra någonting annat. Utställningen handlade om spansk migration med början på 1800-talet när alla åkte över till Amerika till dagens immigranter som kommer till spanien från Afrika i båtar, som ni säkert hört om på tv. Emellan dessa perioder var det också den emigration som ägde rum under Francos diktatur. Det kändes väldigt intressant att få en djupare inblick i vad som finns i det spanska folkets historia. En sak som jag inte tänkt på förut var att, medan norra Europa emigrerade till nordamerika, åkte spanjorerna (och italienarna) till sydamerika. Egentligen känns ju det rätt självklart, men jag hade inte gjort den kopplingen.

Detta var ju väldigt högtravande, nu till våra tavlor. Efter att vi varit på utsällningen skulle vi till bussen för att åka hem. Vid en korsning pekar jag upp mot ett torg där jag vet att bussen går. Men eftersom det är "baklänges" i bussens riktning för att ta oss hem insisterar Christian på att vi ska gå åt ett annat håll för att vara effektiva. Jag kände mig inte helt med på noterna, men gick med eftersom jag inte var så trött och hade därför ingenting emot att gå fel. Som ni kanske anar tog vi en lång runda i de gamla kvarteren av stan och kom fram till ovan nämnda torg från andra hållet (det långa hållet). Tilläggas bör dock att Christian snart insåg och ömjukade sig för det faktum att han viss inte var helt orienterad på kartan när han valde väg samt att det var en trevlig runda att gå.

Imorse när vi skulle gå till skolan märkte Christian att någon strax bakom honom ramlade ner på marken, och det var ju jag så klart. På trottoaren fanns nämligen en vägbrunn med ett galler på som min ena flipflop-toffla glatt fastnade i varpå jag...ramlade. Knäna skrapades på tre ställen, men inget blod. Jag kände mig rätt liten och det var inte så lätt att komma upp. Då är det tur att man har en man som kan ta hand om en och bära ens saker.

Idag lärde jag mig hur man säger sand på spanska: arena. Idag har jag fått uppleva sand. Dels såg vi det här fina sandslottet, men innan dess låg vi på stranden. Vanligtvis brukar jag tänka att det är härligt med vind när man är på stranden eftersom det svalkar. Men när vi duktigt smörjt in oss med solkräm och lagt oss på La Malvarrosa kom vind på vind och blåste på oss. Med sig förde den sand. Eftersom vi fortfarande var kladdiga från solkrämen fastnade den extra bra. Inge kul. Vi stannade inte särskilt länge....

Istället gick vi längre söderut till hamnen för America's cup. Det verkar vara en väldigt stor grej. Alla yacht klubbarna (eller vad det nu heter) har kontor/lager runt hamnen. Även en svensk flagga vajade i vinden. Det finns en katamaran som man kan åka ut med för att uppleva seglingen och kanske även se någon av de tävlande båtarna i träning. Det har hamnat på den nyligen instiftade Att-uppleva-i-Valencia-listan.

Igår var dagen då vi varit gifta ett halvår. Kändes bra att se tillbaka på det vi upplevt hittills och de framåt mot det som väntar oss. Förutom det gick vi till kyrkan och vi kände oss väldigt välkomnade. Jag tyckte att jag kunde förstå vad det mesta handlade om. Det underlättades av att man ju känner till ämnena lite i förväg och kan fylla i luckor själv om man så bara förstått ett par ord. Innan vi gick stod jag och pratade med tre "riktiga" spanska tjejer och kände mig väldigt nöjd över att kunna upprätthålla ett samtal. Ibland behövde jag bara säga ett par ord så hjälpte de mig att formulera en mening. Vi ser fram emot att vara en del av Valencias andra församling!

Här står solen ganska högt på dagen vilket följande bild ska illustrera (ledtråd: jämför skuggans längd med Christians). Kepsen är nyinköpt eftersom det är en allmänt vedertagen sanning att snaggat hår inte skyddar hårbotten så bra mot solens strålar.

 

Detta var dagen med matchen med stort M. Såklart hade vi sett framemot att få sitta bland ett gäng spanjorer och jubla över några mål från Zlatan och brytningar från Mellberg. Det blev mål från Zlatan, brytningar från Mellberg, men jublet satte sig lite i halsen då valencianen Villa passade in 1 - 2 på övertid. Lite surt, men det var roligt att sitta på en bar som enda svenskar med Sverigetröjor på och spanjorer lite överallt. Lite oväntat var det att ett tiotal av spanjorerna jublade när Zlatan kvitterade. Det är ibland ett sympatiskt och vänligt folk vi rör oss.

Annars var detta en riktigt varm dag. Vi sov till tio precis som riktiga spanjorer. Sen gick vi båda (!) ut för att springa lite i den park som går likt en boomerang genom staden från sydöst till nordväst. Jag henkade på Evelina den första dryga kilometern och fortsatte sen själv nästan hela vägen genom parken och tillbaka. Eftersom det är varmt här hade jag med mig två mindre vattenflaskor i ett bälte runt midjan. Det var lite jobbigt när den vred sig, åkte upp i midjan osv., men när solen i princip står i zenit och man nästan står på hela sin egna skugga var det skönt med lite vatten.

Här nedan kommer en karta med rundan inritad. Vårt hus och skolan är också utmarkerade.

När vi kom var det regn. Måndag och tisdag också. Tydligen har maj 2008 varit den kallaste i Valencia sen 1984. Onsdagen var dock mer lovande, och de senaste dagarna har det varit runt 30 grader. Det har ändå varit skönt med det kallare vädret i början för att kunna orientera sig och fokusera på skolan och att hitta vägen i stan.

Igår var första dagen på stranden. För Christian var det första dagen på en strand i dess fulla bemärkelse. Vi tog sällskap med två fransk-kanadensiska flickor från skolan som visade hur man åker billigast (planka på spårvagnen). När vi gick av och kom runt hörnet låg havet och stranden där framför oss, så sandig som en strand kan vara och så blå som ett hav kan vara. För Christian var det "breathtaking" och överraskande kraftfullt att för första gången befinna sig på en "riktig" strand vid medelhavet. Det hindrade dock inte att han var ett proffs på att smörja in solkräm, skvätta sand, sparka boll med grabbarna och annat man gör på en strand.

Så småningom kom fler från skolan dit och  helt plötsligt var vi var där med ett helt gäng. Bland dem fanns Diane och Jared från Australien. De befinner sig på en 9 månader lång resa som blivit en jorden runt resa. De har redan varit i Indonesien och hela östra Afrika i fem månader innan de kommit hit. Helt plötsligt kändes vårt äventyr lite mindre, men ändå alldeles lagom. Vi inser att det kanske blir svårt att skaffa långvariga vänner från skolan eftersom de flesta bara stannar en månad eller liknande. Men det är kul att knyta nya kontakter och vi hoppas kunna lära känna några i kyrkan, som vi för övrigt lokaliserade igår. Enligt missionärerna vi träffade där tillhör vi Barrio II (andra församlingen).

Till sist. Ang tidsskillnad: det är förvisso ingen tidsskillnad till Spanien på klockan. Men allt är förskjutet en timme eller två framåt ändå. Vi börjar skolan först 9:30 (den tidigaste morgonklassen). Man äter middag vid 20. Och siestan mitt på dagen, som i och för sig är rätt skön, är ett mysterium.

Idag har vi gått precis hur mycket som helst. Först till och från skolan 25 min enkel väg. Sedan till Centre comercial (det stora och nya köpcentret med en bekanting från Kina, Carrefour) 20 min enkel väg, och sist ytterligare en gång in till centrum och Plaza de la Reina, 25 min. Vi var lite lata och tog bussen hem. Någon kommentar om denna sista "promenad" måste dock ges.

Min klasskamrat Patrick, 50-årig australiensare som sysslar med "global business", bjöd med mig och Evelina på till en restaurang. Först gick vi till helt fel plaza, och sen när vi kom fram hittade vi rätt ställe, men det var ingen där, och allra minst Patrick. Så, vi tog vårt pick och pack och stack till Plaza de Ajuntamente. Där finns stadshuset vars entré Evelina förgyller så naturligt på bilden ovan. Observera fladdermusen ovanför flaggorna. Historien om den kommer kanske senare eller kan säkerligen googlas fram.

Från mission har jag med mig en institution som kallas SYL (Speak Your Language). Innebörden är precis vad man med lite grundläggande slutledningsförmåga kan utläsa - man ska prata "sitt" (blivande) språk, för det är just genom att använda det lilla man har som man kan tillägna sig en grund till vilken man kan lägga mer och mer och mer. Under våra promenader blir det därför en del spanska, och för min del är det inte mycket jag kan, men det låter, som både min och Evelinas lärare Luis sa, bra. Under lektionerna är tanken att det endast ska talas spanska vilket kan kännas mycket jobbigt, men jag upplever att det sänker kraven mer än höjer dem. Om alla förväntas prata spanska på den nivå de är måste man verkligen ha mycket stort överseende med allehanda uttalsmässiga och grammatiska tokigheter. Och det är skönt.

Nu är vi äntligen på plats! Vi kom till vår värdinna redan i söndags men det var lite strul eftersom skolan sagt till henne att vi var syskon. Enligt de amerikanska tjejerna som också bor här hade hon sagt att vi var lika gamla som dem, dvs. 16 år! Då började diskussioner om att flytta till en annan familj som hade, i alla fall två sängar man kan skjuta ihop istället för våningssängarna här. Efter att ha pratat med skolan och de sagt att de skulle leta vidare men att stället vi bor på är en av de bättre kände vi att vi hellre skulle bo kvar, men byta till det större rummet. De änglarna till amerikanska flickor gick med på att byta bara så där och för det är vi tacksamma. Så nu har vi äntligen packat upp våra saker och jag har hittat min tandborste som jag bara slängt ner någonstans i väskan!

Igår var det första dagen i skolan där vi ska studera 20 timmar i veckan i 13 veckor. Först var det ett litet test för att dela in oss i olika grupper och jag tror att det blev bra för oss båda. Så nu går vi i skolan mellan 9:30 och 13:30 varje dag. Man var rätt trött efter den första dagen av att bli helt bombad med spanska hela tiden. På kvällen hade skolan en tur runt i staden med en av lärarna. Hon gudiade runt oss helt på spanska i två timmar och Christian förstod nog det mesta faktiskt. Under turen fick vi prova en av de valencianska specialiteterna, nämligen Horchata. Horchata är nästan som en mjölkdryck fast den är gjord av pressade små nötter vars saft blandas med socker och vatten. Ta da!

Det tar ett tag att lära sig var man ska köpa saker och ting. Vi skulle tex köpa kollegieblock att skriva på. Vi gick in i en bokhandel, Libreria (bok=libro) eftersom det vanligtvis finns papper där också i Sverige. Jag frågade en kvinna som arbetade där om de hade papper som man kan skriva på. Hon svarade kort nej och tillade att det köper man på "la Papeleria". Jag kunde lika gärna frågat om man kunde köpa godis eller något annat konstigt. Papper köper man ju på papperian!!

Vi har också skaffat oss ett kontantkort till mobilen vi tagit med oss. Kanske kommer vi hitta någon/några att ringa och få samtal ifrån. Tills dess trivs vi rätt bra tillsammans.

Nos oímos!

Så var lägenheten städad, skurad, packad och tömd. Det visade sig vara fler lådor och sopsäckar än vad som får plats i källarförrådet. Jag trodde faktiskt inte att vi hade kunnat samla på oss så mycket saker på så kort tid och med så lite pengar som man faktiskt har när man är student. Nu känns det som en lättnad att äntligen komma in i klädkammaren som vanligtvis är full med saker.

Viktbegränsningen på Ryanair är 15 kg, så det är tur att vi reser på sommaren. Vi räknar stenhårt med att det ska vara varmt, trots att det tydligen varit dåligt väder neråt medelhavet de senaste dagarna. Även detta med, relativt, liten packning känns som en lättnad, och jag planerar på att slänga ännu mer när vi kommer hem.

I måndags ringde jag till Señora Hernandez som vi ska bo hos. Enligt den info vi har är hon medelålders med många års erfarenhet av studenter, tycker om att laga mat och träffa nya människor, så det låter ju lovande. Jag hade dragit mig flera dagar för att ringa ner eftersom jag kände att jag måste kunna prata spanska om jag bara ska ringa och säga när vi kommer fram. Hon snackade rätt snabbt, men jag förstod att hon bekräftade att vi hade ett dubbelrum bokat. Jag fick fram att vi skulle komma fram på kvällen. Sen sa hon någonting mer om rummet som gick alldeles för fort. Jag antog att det stämde så jag sa "sí" utan att egentligen veta vad det var jag svarade på!

Vi får ta en sak i taget, från hemmet till kyrkan, från kyrkan till centralen, från centralen till skavsta, från skavsta till valencia, från flygplatsen till centrum och från centrum till Sra Hernandez!

-e