Sista dagarna - en chans att lyfta sig
Nu är vi verkligen inne på de sista dagarna. Vi har haft den sista torsdagen, fredagen, lördagen, och söndagen… Nedräkningen (om man nu höll på med sådant) skulle verkligen vara på riktigt. Medlemmarna i församlingen här frågar när vi kommer tillbaka. Bra fråga. Själva har vi inte alls tänkt på att återkomma. Visst finns det en chans att vi så gör, men det är efter vi gjort alla andra resor vi drömt om. Kanske när våra barn är så pass stora att de kan följa med på La Tomatina… Men det dröjer närmare 20 år. Då är jag 45… Sanslöst.
Vi känner oss redo att åka hem. Allt har sin tid, och nu vill vi åter vistas med er, kära familj och vänner. För oss står det så klart att vi tillsammans är livet – relationer, kärlek, gemenskap, mmm, precis som det ska vara. Givetvis har vi skaffat nya vänner här och jag tror att våra gamla vänner har blivit oss än mer kära.
En utmaning är att inte låta tiden gå utan oss. Ofta ser vi framemot att göra saker (åka på resa, eller kanske hem från utlandet) och när av-/hemresa närmar sig ställer vi oss vid sidan av livet och väntar på att tiden ska gå. För min del känner jag ett behov av att kunna landa på Skavsta springande, för att kunna fortsätta köra på och inte behöva starta upp på nytt.
Vi ser båda framemot att bygga nya och stärka gamla relationer när vi kommer hem, och det är något man tvingas att göra när man kommer till ett nytt ställe. Men det är svårt, för man är ju bekväm och att göra ansträngningen för att lära känna någon är ju jobbigt. För min egen del känns det som att om jag inte är villig att göra det här, varför skulle jag vara mer villig när jag är hemma. Så, för att öva på detta åkte vi i fredags kväll iväg på den middag som skulle företas i samkväm med folket från skolan. Och det var som man säger här, genialt. Vi hade en mycket trevlig stund, och jag kände mig glad. Perfekt.
Ur detta lär vi oss att man behöver vara villig att lägga undan sitt trötta och bekväma jag och göra en ansträngning för att man tror att det kommer bli bra. Och när ansträngningen är gjord, och till och med när den görs, så märker man att det var väl värt jobbet. Mer eller mindre alltid funkar så. Kanske bara att lägga mönstret på minnet och fortsätta använda det.
Ikväll ska vi iväg på nån fest-grej i Paterna. Det ska vara eldar med folk i speciella kläder. Antagligen lika spanskt och tokigt som mycket annat vi sett.
Nu har vi varit på festivalen. Tänk er stora smällare och raketer som fyras av under en dryg timme. Helst sjukt. 300 dB, minst.
Snart kommer vi hem. Kul va!?
