En spansk sommar

Hej igen kära bloggläsare! Vi tycker det är jättekul att ni vill dela vår Spanien-sommar med oss. Det är ett privilegium att veta att ni finns. Vår önskan är att ge er valuta för den tid som ni ger vårt bloggande och vi hoppas att ni trivs. Eftersom det var längesen vi skrev något nytt kanske ni är jättenyfnikna på vad vi håller hus och på med.

Fredagen som gick var trevlig – och nästan vår senaste kväll hittills i Valencia. Eftersom vi var uppe i slutspurten av den årliga juli-festen fanns det många saker man kunde göra över hela stan. Vi bestämde oss för en rock-grej i en park vi tidigare besökt. Det visade sig vara en semifinal i musik för ungdomar. Tre band skulle uppträda, men vi gick kort efter det andra börjat bröla. Men, vi var nöjda, för det första bandet (Black Mamba) var riktigt sköna. Trummis, gitarrist, basist, sångerska och en kille på sax, flöjt och rap. Det var en riktigt skön mix när de funkade/rockade loss. Kolla in själva: http://www.myspace.com/blackmambaweb

Vi gick efter detta söderut längs den torra floden för att komma till ännu en konsert. Min lärare hade rekommenderat denna akt, och vi satsade. Den började med spanska mått mätt tidigt vid halv ett. Pappa, det var värdelöst ljud. Till och med värre än musiken i sig, och därför gick vi tidigt. Det blev helt enkelt för många minus, och ska man lägga sina trumhinnor att offras på något altare ska det vara ”the altar of freakin´good music”.

Inte förrän halv två kom vi i säng, och dagen efter var vi rörande överens om att det är helt meningslöst att ränna omkring så där. Antingen är det vi som är klena och inte gjorda för ett sådant liv, eller så stannar de andra aldrig upp och känner sig som hundra år gamla. Jag känner mig i alla fall väldigt nöjd med att inte behöva uppleva allt som ändå inte gör någon mer verkan än att den tar min tid. Efter att ha vaknat sent i lördags gick vi iväg till den stora marknaden här i stan. Sjukt stort med mer kött, fisk, frukt och grönt än vad ett folk kan äta (om de inte är väldigt hungriga). Allt färskt och av bästa kvalitet. Och därför också lite dyrare. Vi nöjde oss med lite lax och majskolvar till söndagsmiddagen. Vi tänker återvända någon gång, för det var riktigt kul att se alltihop.

På stranden tillbringade vi sedan några timmar. Därifrån åkte vi direkt till Medeltidsmarknaden som stationerat sig bredvid det ambulerande nöjesfältet. Vi hade kvällen innan tagit vägen förbi den när vi gick till konserten som var kass, och vi tänkte festa till med lite medeltidskäk. Vi beställde ett stort revbensspjäll med lite smarrig potatis. Det var gott. På klassiskt medeltidsstuk åt vi med händer och torkade oss om munnen med ärmen och petade tänderna med knivarna. Om det inte var för pariserhjulet (la noria) som blinkade i bakgrunden kändes det som 1567 igen. Sicka tider.

Söndagen var trevlig. Våra vänner från församlingen har flyttat därifrån, men inte gråter vi, för vi har flera kvar (kanske inte i samma ålder, men de är goa). Laxen smakade superbt med potatis, grekisk sallad och majskolv. Bättre kan det inte bli. Jag hade dock inte klagat på citronpeppar…

En stor parad med ekipage av alla dess slag + publik + tokiga valencianer + hela högar med blommar = Batalla de flores (Blombatalj/krig). Först visade ekipagen upp sig, sen blev de preparerade med blommar för att sen kasta blommor på varandra och publik. Det var kul att se, men inte mycket mer. Det känns som de har väldans massa traditioner här som de håller väldigt hårt i. I Sverige däremot försöker vi skapa traditioner, men allt går om intet på grund av för dålig ekonomi.

Och igår var vi i skolan som vanligt, jag sprang i floden, och Evelina lagade smarrig kycklingmat. Smarremums.

Under hela andra halvan av juli har Valencia tjurfäktningar. Varje kväll tävlar tre matadorer genom att döda två tjurar var. Vi hade rekommenderats ett par matadorer som skulle vara bra, men när det hela var över var det den tredje som var den bästa.



Vi värmde upp kvällen genom att gå till Tjurfäktningsmuseet, vilken gav en bra baskunskap om det vi hade att vänta oss. Vi lärde oss bland annat att tjurfäktningen har en historia på ca 400 år och att tjurarna avlas fram speciellt för detta syfte och testas vid två års ålder om de är tillräckligt modiga. Jag skulle vilja tycka att de borde göra ett sådant test för matadorerna också. De går i och för sig en utbildning och får göra en massa prov för att till slut bli matadorer. Men faktum kvarstår att det alltid går många fler människor på varje tjur, och att tjuren redan innan den kommer in på banan fått sitt första hugg, och det känns ju inte så särskilt modigt. Vi satt och hoppades att tjurarna skulle få in en stöt för att sätta de stolta människorna på plats.

Det sägs att tjurfäktningen är en konst. Men under de första tjurarna satt vi förundrade och undrade vad det var publiken hejade på. Gjorde han något särskilt nu? Dock förstod vi när de ropade ”Matalo” – ”Döda den”. Den tredje matadoren, El Fandi, var dock bättre än de andra och vi kunde förstå varför hela publiken applåderade. Han verkade verkligen njuta av det han gjorde, sprang med tjuren, kröp på knä och struttade runt. (Väldigt mycket struttande i tjurfäktningen faktiskt, vuxna karlar…) När tjuren väl var död ställde sig alla upp, jublade och viftade med vita näsdukar, vilket symboliserar att de tyckte att det var en bra ”avlivning”. En kvinna som satt i närheten av oss sprang ner mot planen och kastade sina halsband till honom. Andra kastade hattar, några blommor. Det var rätt häftigt att uppleva.



När det hela var över och El Fandi vunnit, efter att ha dödat en till tjur på 580 kg, bars han ut av sina fans till sin minibus. Runt bussen stod en massa folk och trängdes för att få tag i de idolbilder som chauffören delade ut genom fönstret. Även här var vuxna karlar helt till sig. Så jag gav mig in i kampen och kunde lycklig promenera hem med en bild på El Fandi!

Nu sitter vi har i vardagsrummet och tittar på fotboll. Skönt med något man kan förstå, tycker Christian. Jag känner mig lite luttrad. Fotboll är nog inte så mycket mer logisk än tjurfäktning, men vi är vana vid det. Självklart har det fördelarna av att innehålla vapen som inte är värre än dobbarna på skorna och en total avsaknad av döda djur.

Jag är väldigt glad att vi gick så att vi fick uppleva det på riktigt. Jag tycker att jag lärde mig se lite av det som skiljer matador-agnarna från matador-vetet. Men jag behöver aldrig göra det igen.

PS. Ibland när matadoren skulle vara tuff och stod och utmanade tjuren blev vi inte så imponerade som vi kanske borde ha blivit. Istället började vi tänka på den här godbiten till sport: Gäddjakttjatning

Busschaufförerna här kör med flygande byten, som i Sverige antar jag (när de inte strejkar...). Det vill säga, när ett pass är slut och en ny chaffis ska in väntar bussen på denne och alla passagerare får snällt vänta. Igår hände det sig så att vi hamnade mitt i ett sådant byte. Vi satt bredvid varandra mitt emot en äldre dam som såg spansk ut. När vi stått stilla på tok för länge lutade sig Evelina fram och frågade, på spanska, damen om hon visste varför vi stod stilla (ovetandes om bytet som drog ut på tiden), varpå kvinnan svarade på tyska. Eftersom jag studerat tyska i sju år fick jag således ta över snacket, men blev snabbt varse om att min tyska är precis röten. Vi skrattade åt det, damen och jag, och avslutade konversationen, eller försöket därtill. Men så, någon halvminut senare frågade damen i sin tur en herre som stod bredvid henne varför det tog sådan tid, och det på spanska. Jag och Evelina tittade på varandra och förundrades. Det var roligt. Det hela slutade med att vi snackade lite med henne, på spanska, och det gick bra. Men hon var verkligen från Tyskland.

Ur detta kan man också inse att kunskap som man inte använder är inte kunskap, utan mer att betrakta som fakta. Och på en och en halv månad i Spanien har jag lärt mig mer spanska än jag gjorde på sju år av tyska i skolan. Skandal, eller bara så det är? Jag vet inte.

Varje söndag morgon tar vi bussen till baksidan av Mestalla-stadion (där Valencia CF spelar sina hemmamatcher) och kyrkan. Precis som i Stockholm ligger kyrkan på nedre botten av ett högre hus. Förra söndagen förstod jag för första gången mer eller mindre helt och hållet vad som sades från talarstolen. Kanske var det för att budskapet var bekant, kanske för att det är något som ligger mig varmt om hjärtat och kanske för att jag och Evelina på senare tid just känt välsignelser komma av att göra som det talades om. Talet handlade om att verkligen studera skrifterna. Jag kommer inte ihåg som sades, men jag kommer ihåg att jag kände mig väl inombords när jag tänkte på den ansträngning vi gjort på det senaste för att just studera skrifterna.

Första söndagen här firade vi vår sexmånadersdag som gifta och vi konstaterade samtidigt att här har vi all tid i världen att studera just skrifterna, något som annars lätt inte ges den tid som sig bör. Erfarenheten som vi har gjort är att studier av skrifterna och att dela med sig av de insikter man fått stärker en både personligen och som ett par. Min övertygelse om att Gud har talat genom Bibeln och Mormons bok och fortfarande talar genom en levande profet har stärkts ytterligare. Och det tackar jag för.

I Almas bok berättas det om Ammons och hans bröders tjänande bland lamaniterna. Läsandes om dem slog det mig, och oss, att man ska vara en vän och ett exempel genom att hjälpa och älska, och att däri ligger glädje för en själv och andra. Idag stötte vi på en man på cykel som vi träffat förut när vi väntade på bussen. Vi satt och pratade en stund och kunde vara varandras vänner. Det kändes mycket gott.

Evelina kommenterar: Amen.

Nu är det måndag igen och vi har haft en långhelg (fre-sön). I fredags tog vi ledigt, hyrde en bil och styrde vår kos söderut. I en ny liten blå Fiat Punto diesel njöt vi av frihet och det spanska kustlandskapet. Vårt första stopp blev El Perello, en strand vi rekommenderats besöka, och där tog vi ett morgondopp på en nästintill folktom strand, i klarblått uppfriskande vatten. Det var precis urskönt. Det enda minuset var att stranden inte hade några duschar, så efter att ha sköljt av fötterna i fotduscharna (som var alldeles för små för resten av kroppen) fortsatte resan som blev ett halvdygns saltlakeinläggning (mitt säkerhetsbälte hade i alla fall saltfläckar).

När vi presenterat vår resa för våra lärare var de allihopa nästan lyriska och rekommenderade flertalet små orter längs Costa Blanca som vi absolut måste besöka. Vi stannade till i Cullera vars vattenland vi smått besvikna besökt förra veckan). Denna gång körda vi mot fyren som i sig inte var så mycket att se. Utsikten var däremot bedårande (vi visste inte då vad som komma skulle).


Resan fortsatte ner mot Denia där vi käkade lunch. Min lax var smarrig, men brylépuddingen till efterrätt var inte så imponerande. Hursomhelst gasade vi upp igen glada, mätta och spända inför vad Javea (Xábia på valencianska) skulle bjuda på – Vi hade ju hört så väldans mycket gott om det stället. Med facit i hand tyckte Evelina mest om Javea av alla ställen vi besökte. Riktigt varför vet jag inte. Kanske för att kommercialismen inte var lika tydlig, som i Benidorm t.ex., och för att vattnet var helt bedårande blått/turkost.

För några veckor sedan var vi på turistinformationen här i Valencia. Den ligger väldigt nära skolan och vi hade gått dit för att få info om någonting (jag tror det var om de sände någon fotbollsmatch på storbildsskärm). På väggen såg jag en bild på en cool klippa och frågade vad det var. Den otroligt hjälpsamma tjejen berättade att det var ”the rock of Ifach” och gav sedan som förslag att vi skulle hyra en bil, åka längs kusten och besöka just denna klippa. Vi tände totalt på förslaget, och som ni förstår genomförde vi resan just helgen som gått. Och denna klippa var vårt nästa stopp. Staden heter Calpe. Men det var klippan vi såg först när vi slingrade oss över bergen norrifrån. Den stack verkligen upp ur sin omgivning och jag tror jag nog blev lite förvånad över att den bara var där, helt sonika. På vägen upp mot det lilla museet som också var startpunkten för klättringen upp på klippan stötte vi på ett gäng svenskar. Deras ord trängde in i vårt medvetande utan någon ansträngning från vår sida, och vi kände oss glada. Att få ha ett språk som är ens egna och som man delar med ett gäng andra människor är en stor välsignelse. Ni ska inte tro att vår spanska inte blir något bättre, men det är inte vårt språk. Vi klättrade en bit upp på klippan men valde att inte gå ända upp. Låtom oss skylla på våra sandaler. Hur som helst var vi nöjda med vår visit hos Ifach´s klippa.


Nästa stopp blev Alicante där vi också tillbringade natten på ett sunkigt pensionat. Det var billigt och vi kände oss också rätt sunkiga med tanke på att vi gått hela dagen i ett saltbad svettandes kopiöst. Ett passande ställe således. Nästföljande morgon besökte vi Santa Bárbara, en medeltida borg som högt på bergets krön övervakar Alicante. Utsikten var mycket vacker. Resan hem gick bra och vill ni veta mer exakt hur kan ni läsa ovanstående baklänges…

Imorgon bitti hämtar vi vår hyrbil för att ta en tur ner längs kusten. Det sägs att regnet som fallit idag och igår kommer att upphöra imorgon. Och det håller vi såklart tummarna för. Vad vi ska göra är att ta en tripp söderut längs kusten med Alicante som slutdestination. Två dagar med trevliga små byar och sköna stränder känns helt rätt.

Jag tycker det är skönt med lite kyla. Att slippa gå runt och svettas dagarna i ända är lyxigt.

Igår hade vi tänkt sticka till stranden, men det regnade inne som ni nog förstår. Istället besökte vi ett av de två torn som för många år sedan utgjorde ingångarna till Valencia. Valencias gamla del var förr omringad av en mur, och sägnen säger att när arbetslösheten blev hög såg man muren som en lösning - den plockades ner och helt plötsligt skapades mängder med jobb. Kanske något för politkerna därhemma. Något man skulle kunna demontera är till exempel riksdagen, för de gör ju ingen nytta hursomhelst. Må vara en något för radikal idé dock.

Tornet var häftigt. På utsidan kan man se kulhål från när Napoleon reste runt och krigade. Tornet vi besökte var på norrsidan och det är ju helt självklart att Napoleon kommer från norrsidan (Frankrike ligger ju norr om Spanien).

Försökte precis komma på vad vi egentligen gör, och Evelina kom med insikten att vi flitigt läser våra böcker. Jag läser Agatha Christie på spanska ("Cita con la muerte" - "Träff med döden"), och Evelina är helt uppslukad av James A. Micheners tegelsten "Hawaii". Nästa språkresa går bestämt till Stilla havet...

Vädret har efter flera veckor utan ett moln på himlen blivit lite mer varierande. Jag måste erkänna att det faktiskt är lite skönt att se moln ibland! I helgen passerade ett oväder längs kusten. Vi lyckades till stor del slippa det då vi på dagen åkte söderut till Cullera och roade oss i en vattenpark, som tyvärr var lite mindre än vi förväntat oss... Precis när vi ska gå på tåget för att åka tillbaka till Valencia börjar det regna. Perfekt! På kvällen gav vi oss iväg till stranden för att träffa några medlemmar från församlingen men efter någon timme började molnen dra ihop sig, himlen blev helt mörkt och det började blåsa. Det fick mig att tänka på en ljudsaga jag hade när jag var liten med my litlle pony där det började storma eftersom en ponny kunde göra stormar och gärna ville göra det och de andra ponnyerna blev så rädda. Till slut fick storm-ponnyn sluta och alla blev glada och man lärde sig också att man måste tänka på andra och inte bara göra som man vill. Buena moraleja!



När det gäller att skydda sig mot solen finns det många sätt som är bra, förutom de dåliga. Men vad säger man om detta?

När denna blogg var ny för oss (och även för dig, ärade läsare) upptäckte vi statistikfunktionen - man kan se hur många besökare man har varje dag i ett linjediagram. Coolt, tänkte jag, men som vi vet kan man ibland stirra sig blind på siffror. I början låg vi på ett rätt stabilt antal besökare dagligen, men på sistone har det varit mer av en bergskedja i diagrammet. Och med all rätta. Senaste inlägget (förutom det Evelina postat för några minuter sedan) var i söndags, och i bloggsammanhang är det nästintill en evighet (vi läste att den flitigaste bloggaren (på någon av alla bloggsajter) postade sex nya inlägg per dag). Vi beklagar situationen, men hänvisar till internet-tillgång. Vi trivs jättebra på Calle de Sueca (som må vara uppkallad efter en liten by (tack David för infot), men vad är byn uppkallad efter? Jo, precis... ), och det är det viktigaste.

Idag har vi bokat tågbiljetter och hotellrum för en helg i Barcelona längre fram i augusti. Det ska bli riktigt kul. Och imorgon ska vi till Valencias svar på Skara Sommarlands vattenland - Aquopolis. Vi ser framemot det. Och vad som adderar till vår glädje är att flera från skolan också ska dit. Värsta ballt.

Numera är vi båda två löpare. Evelina har senaste tiden förärat parken i den torra floden med sin graciösa närvaro. Tre gånger i veckan (om vi lyckas med planeringen) går vi ut och springer. När jag en gång för ett antal månader sedan nämnde möjligheten för Evelina att gå ut och springa var hon inte särskilt positiv, men hon vågade experimentera på mina ord och har nu sett fröet växa och vet att det smakar gott. Inga OS-guld är i sikte för någon av oss, men jag känner att det är en mycket trevlig sak att dela. Svettning för inte bara killar närmre varandra. Och Evelina är så snygg när hon springer.

Spanskan sägs ju vara lätt, och visst, det finns enkla saker, men samtidigt är det alltid lurigt att tillägna sig ett nytt tänk. Men efter en månad här upplever jag stor skillnad från innan (en ökning från 0 till 5 är hur många procent?). Idag när vi käkade en liten lunch frågade jag lite världsvant vad som fanns i "ensalada Valenciana" och förstod vad han sa. Men till slut beställde jag det stekta köttet.

Veckan som gått har bjudit på San Fermín - den välkända tjurveckan i Pamplona (norra Spanien). Det är ju där man släpper ut ett gäng tjurar på en trång gata för att sedan försöka att inte bli träffad. Alla mornar fram tills idag har vi tagit oss upp i tid till eftersnacket (joo, det är en stor grej här med TV-sändning en halvtimme före och en timme efter), så idag bestämde vi oss för att titta på det. Och det är ju helt sjukt att man utsätter sig för det. De på TV sa att det var lugnt idag eftersom ingen ambulans behövde komma... Här nedan är ett klipp från tidigare i veckan.

Förra veckan köpte vi busskort. En resa som vi gärna vill beskriva.  Håll i er och förundras. Om ni inte orkar läsa räcker det att kolla på inläggets längd för att förstå hur lätt (!) det var.

Vi gick redan första vecka till en kiosk för att köpa ungdomskortet som varar en månad. Han sa att om vi bara åkte två resor om dagen skulle det löna sig med det sk BonoBus (10-resor), när vi ändå bestämde oss för att månadskort var det vi ville ha gav han oss tjurigt ett papper att fylla i med adress osv. Sen kom en annan kvinna för att ta över. Vi gav henne kopior på våra pass som vi hört att man behövde ha med sig. Men så skulle man ha med sig riktiga kort också, så när vi inte hade det tog hon tjurigt papprena, sa att det fattades bilder och pengar!

Det tog oss två veckor till innan vi kände att, nää vi måste ha busskort. Så då frågade vi på skolan och vi fick följande instruktioner. För att kunna köpa ett ungdomskort behövde vi ha ett Carnet Jove (ungdoms ID). För att få ett sådant behövde vi foton + kopior av ID-kort + 8 euro. Vi hittade till slut en fotoautomat på centralstationen, tog kort och gick till stället där vi kunde fixa det. STÄNGT! Så det var bara att traska dit nästa dag.

När det var fixat gick vi till en tobaksaffär som skickade oss vidare till den centrala tunnelbanestationen. Där i ett rum fanns en man som fixade ID till busskorten. Men då behövde vi kopia på ID och vårt nya ungdomskort. Så upp och göra kopior. Sen fylla i en blankett och glatt betala 4 euro till för tillverkningen av detta kort.

Först nu kunde vi gå till tunnelbanekassan, och DÄR sålde de själva månadskortet. Men först måste man ta ut kontanter... Till slut visade vi upp vårt ungdomskort, den provisoriska buss-ID-lappen och pengarna. Då kunde vi köpa och åker nu så mycket buss vi bara kan.

Tacka vet jag pressbyrån som glatt låter oss köpa busskort utan minsta trassel. Visserligen är busskorten billigare här men vi fick sannerligen jobba för det!!

Igår kväll när Nadal (eller Rafa som han kallas här) och Federer som bäst spelade det fjärde setet i Wimbledon begav vi oss till den kungliga parken för en söndagspromenad i aftonsolen. Som bekant säger en bild mer än tusen ord...

I tisdags kom vi så till vår nya lägenhet. När vi fick höra att adressen var calle de Sueca (svenska gatan) kändes det nästan ”meant to be”. På pappret vi fått från skolan stod det att det bodde en spansk tjej i lägenheten, men att det var en delad lägenhet där vi kunde laga mat osv. själva (precis som vi önskade). När vi kom välkomnades vi av en 50-årig kvinna, Maria, som visade oss runt i en våning med 3 meter i tak och 5 sovrum. Många av möblerna är stora och har nog en del historia bakom sig som vi kanske får reda på så småningom. Maria verkar väldigt trevlig och vi kan verkligen känna oss mer som hemma. Förutom Maria bor här också en colombiansk tjej, men vi har alla gott om plats. Det känns verkligen bra att ha flyttat. Nu har vi dock inte internet hemma vilket gör att uppkoppling blir lite mer sporadisk.

Första dagen frågade jag Maria var man kunde köpa en fläkt, eftersom det blir så varmt på natten annars. Dagen efter frågade hon om vi hade köpt en, vilket vi inte hade gjort, varpå hon säger att hon kan köpa det om inte vi vill välja själva. Jag gav henne fria tyglar. När vi kommer hem sen står en stor fläkt på golvet! Hade vi köpt en hade vi köpt en mindre variant, så det här var perfekt, och jag kände mig väldigt tacksam.

Dock är det inte helt utan nackdelar som man bor som vi nu gör, för maten blir mindre kontinental och mer enkel och vanlig. Men mästerkockar som vi är klagar ingen. Detta är dock inte till hundra procent något negativt, för några av de spanska rätterna har inte fallit oss på läppen. Hursomhelst trivs vi med att kunna bo för oss själva och inte känna oss som inneboende.

Nu är det Christian som skriver.

I januari 2003 träffade jag David Sundell senast. Vi hade träffats lite på gymnasiet i Lerum där jag gick första året. När både min och hans familj sedan flyttade till Alingsås började vi lira innebandy tillsammans och hade då många chanser att fraternisera. Inför denna bloggs tillblivelse skickade jag ut ett mail till alla på min adresslista och fick två svar. Ett av dem var från David. Skrev han: VALENCIA EN MI CORAZÓN! (Valencia i mitt hjärta!) När jag sedan fick klart för mig att han skulle hit med sin norska tjej blev jag mycket glad. Konstigt att det krävdes att vi båda skulle till Spanien för att vi skulle träffas igen.

Så, i onsdags träffades vi. Det var riktigt trevligt. Vi strosade kring staden pratandes om det ena och andra för att sedan äta middag/kvällsmat på en restaurang vid Plaza de la Virgen. Det blev en klassisk valenciansk paella (en risrätt). Smarrigt och mättande. I måndags hade vi varit ute med några från skolan och betalat hutlöst överpris för lite tapas. Skandal att man blir mer hungrig av att besöka en restaurang. Vårt ätande ackompanjerades av en blåsorkester som framförde lite blandade Disney-hits och andra mer lokala kompositioner för att sedan kulminera med ett ordentligt fyrverkeri som väldigt osvenskt smälldes av innanför en stålgrind ca åtta meter från vårat bord bland ett gäng träd. Det smällde högt och det regnade snart fyrverkeripjäsrester över oss och de andra gästerna samt fyrverkerigrus (jag tror att det var rester av krutet eller något liknande, för det löstes upp i mitt glas...). Servitören som tidigare varit mycket fryntlig och skämtat var inte lika hugad att så göra när han behövde byta ut allt som han precis innan ställt fram. Hursomhelst skrattade vi gott och tog lite bilder.




Jag och David pratade såklart en del minnen och vi mindes med skratt hur jag skrivit en gästkrönika om Ruud Gullit för hans fan-sida över Sampdoria (en italiensk fotbollsklubb). Det roliga är också att krönikan ligger kvar på nätet. Läs den gärna. Länken är här: http://www.svenskafans.com/italien/sampdoria/artikel.asp?id=29266

/C och E

Skrivet i måndags:

Denna helg har varit full av aktiviteter och allehanda händelser. I lördags åkte vi tidigt iväg till en liten ort norr om Valencia där det finns en lokal park med en grotta och ett litet vattenfall. Men vi var inte där för att turista - vi deltog i "Mormon helping hands". Det är en årligt återkommande dag där de medlemmar som vill tillsammans gör ett tjänandeprojekt någonstans och för någon. Detta har funnits ett bra tag i Västra Europa-området, men inte alls i Europa central. Vi tillsammans med säkert hundra andra gjorde ett jobb för 20 pers. Det bästa är att de hade fått säga till ungefär 200 andra att inte komma för kommunen/orten kunde inte ta emot fler än hundra. Så, resultatet blev bra, men ansträngningen minimal. Kanske är det en bra sak, men det kändes ju lite onödigt. Men, visst är det ibland ens önskan som är viktigast.

Efter denna utflykt åkte vi hem tillsammans med Amaya och Josue - våra nya vänner. De är ett ungt par från Madrid/Granada som bor i Valencia. De skall dock flytta i slutet av juli till Granada, där vi hoppas kunna hälsa på dem senare i sommar. Josue studerar juridik och Amaya psykologi. Vi hade väldigt trevliga samtal, och innan de släppte av oss bestämde vi träff för kvällen. Det blev lite bowling. Efter att ha betalat sjukt överpris för en serie stod jag som segrare med blygsamma 122 p. Näste man (kvinna) mäktade med 75 p. Så jo, det var en promenad i parken. Huvudsaken var dock att vi hade det trevligt. Lite kuriosa är att detta vårat kompispar nog är det längsta paret jag har skådat. Han är en bit över 2 meter och hon snittar säkert 180 (jag tror hon är längre, men Evelinas intuition får gälla här). Dock var det endast Amaya som strikeade, så hon tog hem den ligan.

Det blev en trevlig söndag i kyrkan. När vi kom hem var det inte lika trevligt. Vår värdinna var mycket upprörd och vi insåg att det nu var dags att flytta. Denna Dolores som vi fått stifta bekantskap med är en mycket intressant person. Vi är tacksamma att vi har fått uppleva henne då det vidgat våra hjärtan och sinnen. Hon är nu ett minne blott. Och det är vi glada för

På söndag eftermiddag ringer vi således våra nya vänner Amaya och Josue som mycket kärleksfullt pratar med en annan medlem som kan öppna upp sitt hem för oss hemlösa, eftersom vi kände att det var lika bra att flytta på en gång. De kör oss dit (en liten förort, typ Farsta) och vi blir hjärtligt och väl emottagna. Vi hann samtala och vila en liten stund innan vi tog oss ut för att äta och kolla på Matchen. Vi hittade ett litet kebabställe med stor TV och kunde sedan njuta av vacker fotboll. Torres mål är idrottskonst och det spel som Spanien visade upp gjorde segern otroligt välförtjänt - 15 (eller nåt) - 2 i skott på mål säger allt). På vägen hem spatserade vi längs en mycket mysig aveny som ledde oss till fontänen där det samlats massa folk. Vi väntade där lite och det tog inte lång tid förrän alla skanderade ES-PA-ÑA! och badade i fontänen, smällde smällare och var allmänt segerrusiga. En liten stund orkade vi kolla på och gick sen hem för att sova. När vi vandrade genom sommarnatten kände jag mig rörd för Spanien denna stund av historik. Ungefär som när jag läste Niklas Lidströms ord efter hockey-guldet från Turin. Nästan att jag fick tårar på mina kinder (de stannade i ögonvrån). Kanske är jag blödig, kanske är jag bara otroligt empatisk med en nästan för stor förmåga att kunna känna med dem som når det mål de haft framför sig under all träning, taktikgenomgång, och sömnlösa nätter. Det är väl det vi alla vill uppleva i den ena eller andra saken.

Och för Spanien är detta precis HUR stort som helst. Det förstår jag verkligen. Att de vann med en vacker och offensiv fotboll är en seger för fotbollen globalt och för ett på framgångar svältfött folk. Iofs vinner ett spanskt lag La liga varje år, men det kanske inte smäller så högt i sammanhanget.

Vi ska snart kila iväg till vår nya lya och det känns bra. Mycket bra!