Emeliy Estefan och en lektion
I söndags blev vi inbjudna till en spansk lunch som gick av stapeln i torsdags. Medinbjudna var församlingens sex missionärer. Värdinnor var tre colombianska kvinnor i församlingen varav två är mor och dotter, och den tredje är en god vän. Kyckligen var god och stunden runt bordet var mycket angenäm. Jag och Evelina gjorde succé med några egenhändigt ihopsnickrade skämt på spanska. När missionärerna gick var vi redo att också gå, men mamman Alba bad oss stanna. Vi var lite förvånade, men den hann försvinna innan vi gick hem drygt fyra timmar senare. Jo, vi stannade så länge vilket även det var lite förvånande. Det var en skön känsla att kunna kommunicera med dem, och vad som var ännu skönare var att kunna låta någonting ta tid utan att känna ett behov av att avsluta. Ingen stress var det, och det var allra bäst.
I onsdags var de ju en stor olycka på flygplatsen Barajas i Madrid. Som sig bör har media gett den maximalt med utrymme. Många människor har förlorat hela sina familjer och sorgen är oerhörd. Gloria Estefan sa att sådana här händelser är en lektion för oss utomstående att verkligen ta vara på den tid som vi har, för vi vet inte när den tar slut. Och jag tror det är otroligt sant. Att göra idag det vi kan och behöver är sättet att leva för att inte lämna denna värld med viktiga saker ogjorde och kärleksfulla ord osagda. Just häromdagen läste jag färdigt boken ”Tuesdays with Morrie” som har en speciell plats i mitt hjärta. Den berättar om en borttynande mans sista tid och hans lärdomar. Hans mantra var en rad från poeten Auden: ”Älska varandra eller gå under” (”Love eachother or perish”). Jag älskar de orden. Och efter Mormons Bok är ovan nämnda bok den jag rekommenderar allra varmast.
Gloria Estefan. Jo, vi har jo Formel1-cirkusen här i stan. Gloria kör inte, men hon uppträdde väl igår kväll i floden och sa de visa orden om att vi bör lära av det som händer runtomkring oss. Några ord om konserten. Fram till att Gloria bjöd på en överraskning var jag rätt trött på latino-rytmerna. Överraskningen var hennes dotter, ca 14 år gammal. Man tänkte att de antagligen skulle sjunga någon duett, men tjejen tog upp en gitarr och lirade som bara den. Alice Coopers gamla hit ”School´s out!” körde de och hon solade som om hon inte gjort något annat. Det var riktigt coolt att se. Efter det satte hon sig bakom trummorna och spelade precis hur bra som helst. Jag var helt såld. Lägg på några klassiska Gloria-hits i rak fyrtakt och kvällen var gjord. Vi traskade hem genom floden och missade precis det regn som en stund senare gjorde att de resterande konserterna fick ställas in. Skönt för oss. Skönt för klimatet, för idag har vi haft endast 25 grader och det tycker jag är att se som lyx.
