En spansk sommar

Rätt hastigt och lustigt blev det bestämt att vi skulle åka till Madrid. Syftet var tvudelat. Dels att besöka templet som finns där och dels för att se staden. Kyrkans tempel, där vi vigdes för evigt, finns i många delar av världen, och det känns som, precis som med kyrkan, att komma hem. Det var väldigt vackert i solnedgången när vi kom. Eftersom vi bokat rum på templets vandrarhem rätt sent sov vi i olika rum. När jag kom in var mina tre rumskamrater, medelålders/äldre kvinnor, där och blev rätt förvånade. De började prata och jag förstod precis ingenting. Kom de från Ryssland? De verkade inte förstå vad jag sa heller, varken på spanska eller på engelska. Till slut fick jag fram att de var från Portugal. Långsamt kunde vi prata på portugisiska respektive spanska och förstå varandra, men det var inte helt lätt kan jag säga. De var trevliga dock. Men jag måste säga att portugisiska känns som spanska, fast på ryska.


Vår heldag på stan tillbringades på El Prado - det kända konstmuseet, det kungliga slottet och på Madrids 35-gradiga gator. Själva centrum med alla turistattraktioner är ganska litet så man kan gå runt. El Prado var rätt intressant, men lite gammalt. Missen vi gjorde därefter på hungriga magar var att gå till en restaurang nära museet. Kort sagt var det lite dyrare, lite äckligare. Synd. Dock var det roligt att jag fick agera tolk mellan de spanska servitörerna och en italiensk dam om ville ha en sallad med bara tomat och sallad (ensalati (ita) = sallad = letchuga (spa)). Det uppstår ibland vissa svårigheter med språk som är så lika. I skolan har italienarna ganska lätt för sig. Samtidigt kan man luras ibland, man tror att de pratar bra och snabb spanska som man inte hänger med på. Men egentligen är det bara italienska.



Vi tyckte bättre om Museo Reina Sofia som vi besökte på lördagen. Där fanns det Picasso, Miró och Dalí. Den största attraktionen var Picassos ”Guernica” som Christian gärna ville se. Den var imponerande. Intressant var också att se de olika stadierna som målningen genomgick. För att komma till museet var det lite… otympligt. Vi tog tunnelbanan till Atotcha (som var den station där terrorattackerna den 11 mars 2004 slog till som hårdast). När vi kom upp skulle den ligga på någon sida av en stor rondell. Jag såg en ståtlig byggnad på andra sidan och frågade för säkerhets skull en man om det var Reina Sofia, varpå han svarade jakande. Vi tog oss över till andra sidan bara för att se att det var ”Ministerio de Agricultura”. Museet var på andra sidan, den sidan vi varit på först. Vi gick dit, upp för trapporna och var på väg in. Jaha måste vi gå runt till andra sidan? Vi hade väskor med oss som bara kunde förvaras vid den andra ingången. Puh!


Man kan förstå att Madrid är huvudstaden. Den hade lite mer pondus, stompa och ståt. Vi kände oss dock återigen tacksamma för att få återvända till Valencia, där vi känner oss mer hemma. Turism är i sig ingenting som känns särskilt lockande för oss. Självklart finns det mycket intressant att se. Men mycket är samma vart man än åker. Då är det roligare att tillbringa längre tid på en plats för att verkligen lära känna staden, utanför turismen, som här i Valencia.