La Tomatina
Innan vi lämnade Sverige för Valencia blev vi varse om att vi skulle ha chansen att uppleva tomatinan, men vi visste inte att det är en tillställning som det nästan vallfärdas till. Britter i massor och australiensare, plus ett helt gäng spanjorer och några svenskar fyllde de trånga gatorna till bredden. Det var trångt som på en rock-konsert och tjejer grät som på en pojkbandskonsert, men inte på grund av någon annan känsla än rädsla för att dö. Jo, det var så packat med folk att det blev riktigt farligt när de fem stora lastbilarna skulle fram med sina tomater. Jag och Evelina ville komma ner på huvudgatan, men vi fick helt snällt följa efter strömmen och jag kan säga att jag höll ett hårt tag om Evelina för att inte hon, och inte jag heller, skulle ramla och hamna under hela folkhopen.
Till slut kom vi ut på lugnare kullerstenar och kunde också glädjas av att två tjejer från min klass kom stapplande ur havet av folk. Tillsammans skrattade vi lite åt det hela och fann det roligt att det låg supermånga sandaler, t-shirtar, glasögon och annat på marken. Via en parallellgata till huvudgatan tog vi oss närmare torget där det var mest fart och fest och krig. Jag lämnade Evelina på vägen och tog mig upp till stridens epicentrum. Det var en spännande och ny känsla att uppleva hur tomatsås rinner nerför backen och genom mina skor och att jag rör mig mot såsens källa. Väl uppe på gatan var det bara att köra på. Leta tomater från marken och kasta på vem som helst.
Min sko, fot och vad
Nästan överallt annars är det en fördel att vara lång, men i ett tomatkrig blir man lätt ett enkelt byte och mål. Både tomater och blöta t-shirtar lyckades jag fånga med skallen. När jag lämnade Evelina hade jag min tröja på mig, men när jag kom tillbaka var den borta. Vad som hänt var att där på gatan var det ett gäng killa som började skrika ”T-SHIRT!” och några sekunder senare hade de slitit av mig min. Det var rätt kul. Världsvant kastade jag iväg tröjan längre ner på gatan och hoppades träffa någon.
Med tomatsås upp till vaderna blir man lite wild and crazy, och det är skönt att bara kunna vara barbarisk och inte bry sig om tomat i skon, örat och på resten av kroppen. Väldigt frigörande.
Vi hade av våra lärare fått tipset att vi inte skulle ha på oss sandaler, och många andra hade mått bra av det rådet, för både på marken och i luften kunde man när som helst se ett helt gäng sandaler som saknade partner. Jag kastade dock inga sandaler, för det gör ont att få en sån på sig, och inte vill man skada någon.
Det är inte ofta man får vara så här tokig. Jag tyckte det var kanon och rekommenderar ”La Tomatina” för alla äventyrslystna.
