En spansk sommar

Varje söndag morgon tar vi bussen till baksidan av Mestalla-stadion (där Valencia CF spelar sina hemmamatcher) och kyrkan. Precis som i Stockholm ligger kyrkan på nedre botten av ett högre hus. Förra söndagen förstod jag för första gången mer eller mindre helt och hållet vad som sades från talarstolen. Kanske var det för att budskapet var bekant, kanske för att det är något som ligger mig varmt om hjärtat och kanske för att jag och Evelina på senare tid just känt välsignelser komma av att göra som det talades om. Talet handlade om att verkligen studera skrifterna. Jag kommer inte ihåg som sades, men jag kommer ihåg att jag kände mig väl inombords när jag tänkte på den ansträngning vi gjort på det senaste för att just studera skrifterna.

Första söndagen här firade vi vår sexmånadersdag som gifta och vi konstaterade samtidigt att här har vi all tid i världen att studera just skrifterna, något som annars lätt inte ges den tid som sig bör. Erfarenheten som vi har gjort är att studier av skrifterna och att dela med sig av de insikter man fått stärker en både personligen och som ett par. Min övertygelse om att Gud har talat genom Bibeln och Mormons bok och fortfarande talar genom en levande profet har stärkts ytterligare. Och det tackar jag för.

I Almas bok berättas det om Ammons och hans bröders tjänande bland lamaniterna. Läsandes om dem slog det mig, och oss, att man ska vara en vän och ett exempel genom att hjälpa och älska, och att däri ligger glädje för en själv och andra. Idag stötte vi på en man på cykel som vi träffat förut när vi väntade på bussen. Vi satt och pratade en stund och kunde vara varandras vänner. Det kändes mycket gott.

Evelina kommenterar: Amen.