Att köpa busskort
Förra veckan köpte vi busskort. En resa som vi gärna vill beskriva. Håll i er och förundras. Om ni inte orkar läsa räcker det att kolla på inläggets längd för att förstå hur lätt (!) det var.
Vi gick redan första vecka till en kiosk för att köpa ungdomskortet som varar en månad. Han sa att om vi bara åkte två resor om dagen skulle det löna sig med det sk BonoBus (10-resor), när vi ändå bestämde oss för att månadskort var det vi ville ha gav han oss tjurigt ett papper att fylla i med adress osv. Sen kom en annan kvinna för att ta över. Vi gav henne kopior på våra pass som vi hört att man behövde ha med sig. Men så skulle man ha med sig riktiga kort också, så när vi inte hade det tog hon tjurigt papprena, sa att det fattades bilder och pengar!
Det tog oss två veckor till innan vi kände att, nää vi måste ha busskort. Så då frågade vi på skolan och vi fick följande instruktioner. För att kunna köpa ett ungdomskort behövde vi ha ett Carnet Jove (ungdoms ID). För att få ett sådant behövde vi foton + kopior av ID-kort + 8 euro. Vi hittade till slut en fotoautomat på centralstationen, tog kort och gick till stället där vi kunde fixa det. STÄNGT! Så det var bara att traska dit nästa dag.
När det var fixat gick vi till en tobaksaffär som skickade oss vidare till den centrala tunnelbanestationen. Där i ett rum fanns en man som fixade ID till busskorten. Men då behövde vi kopia på ID och vårt nya ungdomskort. Så upp och göra kopior. Sen fylla i en blankett och glatt betala 4 euro till för tillverkningen av detta kort.
Först nu kunde vi gå till tunnelbanekassan, och DÄR sålde de själva månadskortet. Men först måste man ta ut kontanter... Till slut visade vi upp vårt ungdomskort, den provisoriska buss-ID-lappen och pengarna. Då kunde vi köpa och åker nu så mycket buss vi bara kan.
Tacka vet jag pressbyrån som glatt låter oss köpa busskort utan minsta trassel. Visserligen är busskorten billigare här men vi fick sannerligen jobba för det!!
Vi gick redan första vecka till en kiosk för att köpa ungdomskortet som varar en månad. Han sa att om vi bara åkte två resor om dagen skulle det löna sig med det sk BonoBus (10-resor), när vi ändå bestämde oss för att månadskort var det vi ville ha gav han oss tjurigt ett papper att fylla i med adress osv. Sen kom en annan kvinna för att ta över. Vi gav henne kopior på våra pass som vi hört att man behövde ha med sig. Men så skulle man ha med sig riktiga kort också, så när vi inte hade det tog hon tjurigt papprena, sa att det fattades bilder och pengar!
Det tog oss två veckor till innan vi kände att, nää vi måste ha busskort. Så då frågade vi på skolan och vi fick följande instruktioner. För att kunna köpa ett ungdomskort behövde vi ha ett Carnet Jove (ungdoms ID). För att få ett sådant behövde vi foton + kopior av ID-kort + 8 euro. Vi hittade till slut en fotoautomat på centralstationen, tog kort och gick till stället där vi kunde fixa det. STÄNGT! Så det var bara att traska dit nästa dag.
När det var fixat gick vi till en tobaksaffär som skickade oss vidare till den centrala tunnelbanestationen. Där i ett rum fanns en man som fixade ID till busskorten. Men då behövde vi kopia på ID och vårt nya ungdomskort. Så upp och göra kopior. Sen fylla i en blankett och glatt betala 4 euro till för tillverkningen av detta kort.
Först nu kunde vi gå till tunnelbanekassan, och DÄR sålde de själva månadskortet. Men först måste man ta ut kontanter... Till slut visade vi upp vårt ungdomskort, den provisoriska buss-ID-lappen och pengarna. Då kunde vi köpa och åker nu så mycket buss vi bara kan.
Tacka vet jag pressbyrån som glatt låter oss köpa busskort utan minsta trassel. Visserligen är busskorten billigare här men vi fick sannerligen jobba för det!!
Kommentarer
Postat av: ylva
såååå typiskt spanien så förlegat bytåkratiskt omständigt och krångligt stenåldersaktigt
Trackback
