En spansk sommar

Nu är det måndag igen och vi har haft en långhelg (fre-sön). I fredags tog vi ledigt, hyrde en bil och styrde vår kos söderut. I en ny liten blå Fiat Punto diesel njöt vi av frihet och det spanska kustlandskapet. Vårt första stopp blev El Perello, en strand vi rekommenderats besöka, och där tog vi ett morgondopp på en nästintill folktom strand, i klarblått uppfriskande vatten. Det var precis urskönt. Det enda minuset var att stranden inte hade några duschar, så efter att ha sköljt av fötterna i fotduscharna (som var alldeles för små för resten av kroppen) fortsatte resan som blev ett halvdygns saltlakeinläggning (mitt säkerhetsbälte hade i alla fall saltfläckar).

När vi presenterat vår resa för våra lärare var de allihopa nästan lyriska och rekommenderade flertalet små orter längs Costa Blanca som vi absolut måste besöka. Vi stannade till i Cullera vars vattenland vi smått besvikna besökt förra veckan). Denna gång körda vi mot fyren som i sig inte var så mycket att se. Utsikten var däremot bedårande (vi visste inte då vad som komma skulle).


Resan fortsatte ner mot Denia där vi käkade lunch. Min lax var smarrig, men brylépuddingen till efterrätt var inte så imponerande. Hursomhelst gasade vi upp igen glada, mätta och spända inför vad Javea (Xábia på valencianska) skulle bjuda på – Vi hade ju hört så väldans mycket gott om det stället. Med facit i hand tyckte Evelina mest om Javea av alla ställen vi besökte. Riktigt varför vet jag inte. Kanske för att kommercialismen inte var lika tydlig, som i Benidorm t.ex., och för att vattnet var helt bedårande blått/turkost.

För några veckor sedan var vi på turistinformationen här i Valencia. Den ligger väldigt nära skolan och vi hade gått dit för att få info om någonting (jag tror det var om de sände någon fotbollsmatch på storbildsskärm). På väggen såg jag en bild på en cool klippa och frågade vad det var. Den otroligt hjälpsamma tjejen berättade att det var ”the rock of Ifach” och gav sedan som förslag att vi skulle hyra en bil, åka längs kusten och besöka just denna klippa. Vi tände totalt på förslaget, och som ni förstår genomförde vi resan just helgen som gått. Och denna klippa var vårt nästa stopp. Staden heter Calpe. Men det var klippan vi såg först när vi slingrade oss över bergen norrifrån. Den stack verkligen upp ur sin omgivning och jag tror jag nog blev lite förvånad över att den bara var där, helt sonika. På vägen upp mot det lilla museet som också var startpunkten för klättringen upp på klippan stötte vi på ett gäng svenskar. Deras ord trängde in i vårt medvetande utan någon ansträngning från vår sida, och vi kände oss glada. Att få ha ett språk som är ens egna och som man delar med ett gäng andra människor är en stor välsignelse. Ni ska inte tro att vår spanska inte blir något bättre, men det är inte vårt språk. Vi klättrade en bit upp på klippan men valde att inte gå ända upp. Låtom oss skylla på våra sandaler. Hur som helst var vi nöjda med vår visit hos Ifach´s klippa.


Nästa stopp blev Alicante där vi också tillbringade natten på ett sunkigt pensionat. Det var billigt och vi kände oss också rätt sunkiga med tanke på att vi gått hela dagen i ett saltbad svettandes kopiöst. Ett passande ställe således. Nästföljande morgon besökte vi Santa Bárbara, en medeltida borg som högt på bergets krön övervakar Alicante. Utsikten var mycket vacker. Resan hem gick bra och vill ni veta mer exakt hur kan ni läsa ovanstående baklänges…