En spansk sommar

Busschaufförerna här kör med flygande byten, som i Sverige antar jag (när de inte strejkar...). Det vill säga, när ett pass är slut och en ny chaffis ska in väntar bussen på denne och alla passagerare får snällt vänta. Igår hände det sig så att vi hamnade mitt i ett sådant byte. Vi satt bredvid varandra mitt emot en äldre dam som såg spansk ut. När vi stått stilla på tok för länge lutade sig Evelina fram och frågade, på spanska, damen om hon visste varför vi stod stilla (ovetandes om bytet som drog ut på tiden), varpå kvinnan svarade på tyska. Eftersom jag studerat tyska i sju år fick jag således ta över snacket, men blev snabbt varse om att min tyska är precis röten. Vi skrattade åt det, damen och jag, och avslutade konversationen, eller försöket därtill. Men så, någon halvminut senare frågade damen i sin tur en herre som stod bredvid henne varför det tog sådan tid, och det på spanska. Jag och Evelina tittade på varandra och förundrades. Det var roligt. Det hela slutade med att vi snackade lite med henne, på spanska, och det gick bra. Men hon var verkligen från Tyskland.

Ur detta kan man också inse att kunskap som man inte använder är inte kunskap, utan mer att betrakta som fakta. Och på en och en halv månad i Spanien har jag lärt mig mer spanska än jag gjorde på sju år av tyska i skolan. Skandal, eller bara så det är? Jag vet inte.