Mercados y un batalla de flores
Hej igen kära bloggläsare! Vi tycker det är jättekul att ni vill dela vår Spanien-sommar med oss. Det är ett privilegium att veta att ni finns. Vår önskan är att ge er valuta för den tid som ni ger vårt bloggande och vi hoppas att ni trivs. Eftersom det var längesen vi skrev något nytt kanske ni är jättenyfnikna på vad vi håller hus och på med.
Fredagen som gick var trevlig – och nästan vår senaste kväll hittills i Valencia. Eftersom vi var uppe i slutspurten av den årliga juli-festen fanns det många saker man kunde göra över hela stan. Vi bestämde oss för en rock-grej i en park vi tidigare besökt. Det visade sig vara en semifinal i musik för ungdomar. Tre band skulle uppträda, men vi gick kort efter det andra börjat bröla. Men, vi var nöjda, för det första bandet (Black Mamba) var riktigt sköna. Trummis, gitarrist, basist, sångerska och en kille på sax, flöjt och rap. Det var en riktigt skön mix när de funkade/rockade loss. Kolla in själva: http://www.myspace.com/blackmambaweb
Vi gick efter detta söderut längs den torra floden för att komma till ännu en konsert. Min lärare hade rekommenderat denna akt, och vi satsade. Den började med spanska mått mätt tidigt vid halv ett. Pappa, det var värdelöst ljud. Till och med värre än musiken i sig, och därför gick vi tidigt. Det blev helt enkelt för många minus, och ska man lägga sina trumhinnor att offras på något altare ska det vara ”the altar of freakin´good music”.
Inte förrän halv två kom vi i säng, och dagen efter var vi rörande överens om att det är helt meningslöst att ränna omkring så där. Antingen är det vi som är klena och inte gjorda för ett sådant liv, eller så stannar de andra aldrig upp och känner sig som hundra år gamla. Jag känner mig i alla fall väldigt nöjd med att inte behöva uppleva allt som ändå inte gör någon mer verkan än att den tar min tid. Efter att ha vaknat sent i lördags gick vi iväg till den stora marknaden här i stan. Sjukt stort med mer kött, fisk, frukt och grönt än vad ett folk kan äta (om de inte är väldigt hungriga). Allt färskt och av bästa kvalitet. Och därför också lite dyrare. Vi nöjde oss med lite lax och majskolvar till söndagsmiddagen. Vi tänker återvända någon gång, för det var riktigt kul att se alltihop.
På stranden tillbringade vi sedan några timmar. Därifrån åkte vi direkt till Medeltidsmarknaden som stationerat sig bredvid det ambulerande nöjesfältet. Vi hade kvällen innan tagit vägen förbi den när vi gick till konserten som var kass, och vi tänkte festa till med lite medeltidskäk. Vi beställde ett stort revbensspjäll med lite smarrig potatis. Det var gott. På klassiskt medeltidsstuk åt vi med händer och torkade oss om munnen med ärmen och petade tänderna med knivarna. Om det inte var för pariserhjulet (la noria) som blinkade i bakgrunden kändes det som 1567 igen. Sicka tider.
Söndagen var trevlig. Våra vänner från församlingen har flyttat därifrån, men inte gråter vi, för vi har flera kvar (kanske inte i samma ålder, men de är goa). Laxen smakade superbt med potatis, grekisk sallad och majskolv. Bättre kan det inte bli. Jag hade dock inte klagat på citronpeppar…
En stor parad med ekipage av alla dess slag + publik + tokiga valencianer + hela högar med blommar = Batalla de flores (Blombatalj/krig). Först visade ekipagen upp sig, sen blev de preparerade med blommar för att sen kasta blommor på varandra och publik. Det var kul att se, men inte mycket mer. Det känns som de har väldans massa traditioner här som de håller väldigt hårt i. I Sverige däremot försöker vi skapa traditioner, men allt går om intet på grund av för dålig ekonomi.
Och igår var vi i skolan som vanligt, jag sprang i floden, och Evelina lagade smarrig kycklingmat. Smarremums.
Fredagen som gick var trevlig – och nästan vår senaste kväll hittills i Valencia. Eftersom vi var uppe i slutspurten av den årliga juli-festen fanns det många saker man kunde göra över hela stan. Vi bestämde oss för en rock-grej i en park vi tidigare besökt. Det visade sig vara en semifinal i musik för ungdomar. Tre band skulle uppträda, men vi gick kort efter det andra börjat bröla. Men, vi var nöjda, för det första bandet (Black Mamba) var riktigt sköna. Trummis, gitarrist, basist, sångerska och en kille på sax, flöjt och rap. Det var en riktigt skön mix när de funkade/rockade loss. Kolla in själva: http://www.myspace.com/blackmambaweb
Vi gick efter detta söderut längs den torra floden för att komma till ännu en konsert. Min lärare hade rekommenderat denna akt, och vi satsade. Den började med spanska mått mätt tidigt vid halv ett. Pappa, det var värdelöst ljud. Till och med värre än musiken i sig, och därför gick vi tidigt. Det blev helt enkelt för många minus, och ska man lägga sina trumhinnor att offras på något altare ska det vara ”the altar of freakin´good music”.
Inte förrän halv två kom vi i säng, och dagen efter var vi rörande överens om att det är helt meningslöst att ränna omkring så där. Antingen är det vi som är klena och inte gjorda för ett sådant liv, eller så stannar de andra aldrig upp och känner sig som hundra år gamla. Jag känner mig i alla fall väldigt nöjd med att inte behöva uppleva allt som ändå inte gör någon mer verkan än att den tar min tid. Efter att ha vaknat sent i lördags gick vi iväg till den stora marknaden här i stan. Sjukt stort med mer kött, fisk, frukt och grönt än vad ett folk kan äta (om de inte är väldigt hungriga). Allt färskt och av bästa kvalitet. Och därför också lite dyrare. Vi nöjde oss med lite lax och majskolvar till söndagsmiddagen. Vi tänker återvända någon gång, för det var riktigt kul att se alltihop.
På stranden tillbringade vi sedan några timmar. Därifrån åkte vi direkt till Medeltidsmarknaden som stationerat sig bredvid det ambulerande nöjesfältet. Vi hade kvällen innan tagit vägen förbi den när vi gick till konserten som var kass, och vi tänkte festa till med lite medeltidskäk. Vi beställde ett stort revbensspjäll med lite smarrig potatis. Det var gott. På klassiskt medeltidsstuk åt vi med händer och torkade oss om munnen med ärmen och petade tänderna med knivarna. Om det inte var för pariserhjulet (la noria) som blinkade i bakgrunden kändes det som 1567 igen. Sicka tider.
Söndagen var trevlig. Våra vänner från församlingen har flyttat därifrån, men inte gråter vi, för vi har flera kvar (kanske inte i samma ålder, men de är goa). Laxen smakade superbt med potatis, grekisk sallad och majskolv. Bättre kan det inte bli. Jag hade dock inte klagat på citronpeppar…
En stor parad med ekipage av alla dess slag + publik + tokiga valencianer + hela högar med blommar = Batalla de flores (Blombatalj/krig). Först visade ekipagen upp sig, sen blev de preparerade med blommar för att sen kasta blommor på varandra och publik. Det var kul att se, men inte mycket mer. Det känns som de har väldans massa traditioner här som de håller väldigt hårt i. I Sverige däremot försöker vi skapa traditioner, men allt går om intet på grund av för dålig ekonomi.
Och igår var vi i skolan som vanligt, jag sprang i floden, och Evelina lagade smarrig kycklingmat. Smarremums.
Kommentarer
Trackback
