En spansk sommar

Under hela andra halvan av juli har Valencia tjurfäktningar. Varje kväll tävlar tre matadorer genom att döda två tjurar var. Vi hade rekommenderats ett par matadorer som skulle vara bra, men när det hela var över var det den tredje som var den bästa.



Vi värmde upp kvällen genom att gå till Tjurfäktningsmuseet, vilken gav en bra baskunskap om det vi hade att vänta oss. Vi lärde oss bland annat att tjurfäktningen har en historia på ca 400 år och att tjurarna avlas fram speciellt för detta syfte och testas vid två års ålder om de är tillräckligt modiga. Jag skulle vilja tycka att de borde göra ett sådant test för matadorerna också. De går i och för sig en utbildning och får göra en massa prov för att till slut bli matadorer. Men faktum kvarstår att det alltid går många fler människor på varje tjur, och att tjuren redan innan den kommer in på banan fått sitt första hugg, och det känns ju inte så särskilt modigt. Vi satt och hoppades att tjurarna skulle få in en stöt för att sätta de stolta människorna på plats.

Det sägs att tjurfäktningen är en konst. Men under de första tjurarna satt vi förundrade och undrade vad det var publiken hejade på. Gjorde han något särskilt nu? Dock förstod vi när de ropade ”Matalo” – ”Döda den”. Den tredje matadoren, El Fandi, var dock bättre än de andra och vi kunde förstå varför hela publiken applåderade. Han verkade verkligen njuta av det han gjorde, sprang med tjuren, kröp på knä och struttade runt. (Väldigt mycket struttande i tjurfäktningen faktiskt, vuxna karlar…) När tjuren väl var död ställde sig alla upp, jublade och viftade med vita näsdukar, vilket symboliserar att de tyckte att det var en bra ”avlivning”. En kvinna som satt i närheten av oss sprang ner mot planen och kastade sina halsband till honom. Andra kastade hattar, några blommor. Det var rätt häftigt att uppleva.



När det hela var över och El Fandi vunnit, efter att ha dödat en till tjur på 580 kg, bars han ut av sina fans till sin minibus. Runt bussen stod en massa folk och trängdes för att få tag i de idolbilder som chauffören delade ut genom fönstret. Även här var vuxna karlar helt till sig. Så jag gav mig in i kampen och kunde lycklig promenera hem med en bild på El Fandi!

Nu sitter vi har i vardagsrummet och tittar på fotboll. Skönt med något man kan förstå, tycker Christian. Jag känner mig lite luttrad. Fotboll är nog inte så mycket mer logisk än tjurfäktning, men vi är vana vid det. Självklart har det fördelarna av att innehålla vapen som inte är värre än dobbarna på skorna och en total avsaknad av döda djur.

Jag är väldigt glad att vi gick så att vi fick uppleva det på riktigt. Jag tycker att jag lärde mig se lite av det som skiljer matador-agnarna från matador-vetet. Men jag behöver aldrig göra det igen.

PS. Ibland när matadoren skulle vara tuff och stod och utmanade tjuren blev vi inte så imponerade som vi kanske borde ha blivit. Istället började vi tänka på den här godbiten till sport: Gäddjakttjatning